Byn är också jag

Vad är det som händer i den här lilla småstadsidyllen jag har flyttat till? En kvinna ett par gator bort har nyligen mördats av sin adoptivson, man har haft problem med hot från frustrerade studenter på universitetet och igår läste jag i Smålandsposten om att ett islamistiskt daghem brännts ner av okända gärningsmän. Vare sig det är hat eller förtvivlan som ligger bakom. Vad borde, eller vad kan, eller ja vad måste vi göra? It takes a village to raise a child, lär Hillary Clinton har sagt, och det är inte utan att det slår an en sträng i mig. Byn är också jag och jag är inte längre ett barn.

Jag tampas emellanåt, förmodligen med rätta, med det moraliska faktum att jag är ganska passiv i min sociala omvärld. Jag är inte med i några samhällsinriktade föreningar, jag är inte partipolitiskt aktiv, jag hjälper inte till i soppköken och jag har aldrig varit stödperson eller ens god man. Jag har ett fadderbarn, men relationen till henne bygger på en stående överföring till ett autogiro och de administrativa rutinerna hos den förmedlande biståndsorganisationen.

Det är väl gott nog i och för sig att bry sig om sina närmaste och visa sin omsorg i den lilla världen. Att se till att barnen har det bra och visa empati med de personer som har det värst. Men när man hör om sådana händelser där det gått för långt och där man ser utsattheten på sin spets, då tänker jag att man borde göra något mer utöver sitt eget lilla livsuppdrag.

Nog kan ett ökat engagemang i sin omvärld bidra till ett bättre samhällsklimat. Nog spelar våra enskilda handlingar i form av stöd och markeringar någon roll. Ja, det är klart. Jag får skärpa till mig.

Allt gott!