Första avslutningen i nya skolan och vädret är precis så somrigt som det ska här i småstadsidyllen. Det är lite fröjdefullt att gå sakta så här i försommarvärmen bland alla villaträdgårdar som prunkar och doftar. Och vi är ett antal som drar oss lite finklätt och högtidligt upp mot skolan i backen för att avsluta terminen tillsammans med våra skolbarn. Treorna och femmorna skall sjunga och fyrorna har fixat fikat. Föräldrar, mor- och farföräldrar och en del syskon är med. Jag får alltid en klump i halsen vid sådana tillfällen för jag bygger upp något, vad det nu är, och så lever liksom både allt som var och allt som komma skall upp i samma föreställning. Rektorn är verkligen ingen talare: "Nu säger vi tack till sexorna, ni är kaxiga nu när ni är störst, men snart är ni minst igen ha ha ha".
M är nöjd med sin avslutningslook. Turkosblått, rutigt och knälånga jeans och det där rätta avmätta uttrycket i ansiktet. Jättefin om man frågar mig. Jag tänker att han kommit in rätt bra i klassen, när jag ser att han sitter i ett gäng grabbar som alla slår varandra på skoj i huvudet med sina ihoprullade programblad. Vi sjunger Idas sommarvisa och Den blomstertid nu kommer och det tåras i ögonen.
Så går det ett dygn och då händer detta att sonens cykel blir stulen, helt söndertrasad och upphängd i ett träd (!) utstuderat som vore det en installation, just på samma skolgård där vi nyss stått och lett. Och erfarenhet läggs till erfarenhet. M gråter nästan bara om det blir storstryk i fotboll, men nu är han i upplösningstillstånd. Tårarna forsar och han är kränkt, cykeln är ganska ny och påkostad och han är stolt över den. De behövde inte ens en cykel, de ville bara vara dumma. Jag blev så upprörd att jag gjorde två polisanmälningar. En för stöld och en för kränkning. Möjligen borde jag agera gentemot skolan på något sätt, men jag är inte riktigt klar över hur.
Vi fixade en ersättningscykel snabbt och helgen skall uteslutande ägnas åt att hitta tillbaka till den där känslan av att lusten och fägringen åtminstone i det långa loppet är större. Jag menar, vad skulle vi annars göra?!
Allt gott!
