Just det

Som alltid när man rör sig vidare åt något håll, så sicksackar man sig fram mellan olika positioner i sidled. Det är min metafor för utvecklingsarbete. Det går alltid framåt, men ingen sekvens av steg följer som en rak linje. Förhållanden är ytterst sällan vad de ser ut att vara. Jag kan hantera det numera, blir inte frustrerad av segheten i en långsiktig process eller berusad av kortsiktiga erövringar.

Eftersom det är sommarlov, försöker jag tänka mer på livet och mindre på jobbet. Men även privat är det fram och tillbaka som gäller. Långsamt kommer hemmet i ordning och det som tycktes vara ett kaotiskt hörn av prylar som inte har någon plats, får sent omsider en kontur och hittar så småningom fram till olika funktioner i hemmet. Mina rum i rummet börjar ta form. Ett rum för tankar, ett hörn för ro, en vinkel med fantasi och lekar och en passage med övergångar. Idag kommer en kille och hjälper mig med alla installationer och får jag inte upp gardinerna snart blir grannarna misstänksamma.

Jag kommer inte att stanna i lägenheten. Jag behöver en bit, det spelar ingen roll hur liten, egen jord under mina fötter. Men jag älskar den ändå på något sätt. Trots att vi båda vet villkoren tar vi oss an varandra engagerat och öppet. Hej lilla familjen! Säger den till oss efter alla år med den ensamma gamla damen och vi säger hej hej tillbaka till krypinet och ser vad som händer med oss nu när vi måste knö.

Ungarna klättrar lite på väggarna, för de är vana vid att ha mer ytor. Lekarna går i en annan takt. Minsta grabbens blir mer pyssliga här, som att han har börjat leka mer intrikata rollekar med sina hundratalet olika djurfigurer. Igår satt han i över en timme och spelade in egna filmer i olika scener, med hjälp av en gammal mobilkamera. Han är ju bara fem år. Tänker jag och märker att det får mig att le. Tolvåringen sjunker in lite i dataspelen och jag undrar, som alltid, när jag ser de tendenserna, om det är nyttigt. Barn skall ju vara ute och få rödrosiga kinder och leka Riktigt, så som barnen i Femböckerna alltid gjorde. De hade väl knappt ens någon mamma. De klarade sig bra med en hushållerska och en hund.

Men nu är det dags för lite mer aktiv semester. Och vad jag kan se av väderprognosen så blir det hav och uteliv och social närvaro för hela slanten.Vad jag behöver? Just det.

Allt gott!

Det spelar roll var man bor

Aah det blir mycket bättre i mitt nya. Vad det gör med lite takhöjd och vinklar och vrår i ett hem, egentligen. Mina grejer kommer bäst till sin rätt i ett äldre hus. Men det kommer ta hela sommaren att komma i ordning, man måste prova sig fram och flytta in lite successivt. Det kommer att bli bra och vi trivs redan. Det här är bara en mellanstation, men det är femtiotalsfunkis vi letar efter när vi spanar på större framåt. Framtidstankarna upptar mig allt mer och jag känner hopp.

Rent socialt så bor vi nu i samma stadsdel där vi bott tidigare, men på andra sidan berget. Där de bor som är lite fattigare för att tala klarspråk;). På bussen får man sällskap av arbetslösa och sjukskrivna, människor med invandrarbakgrund som inte kan språket och alltför unga ensamma mammor Det är nyttigt för mig och jag kan konstatera att jag inte levt så nära de grupperna på mycket länge. Jag är ju uppvuxen i betongförorten men tiden går ofrånkomligt och jag står väldigt långt ifrån de livsomständigheterna idag. Sedan några veckor tillbaka hör jag dagligen samtal om hur viktigt det är för någon att komma ifrån sitt stökiga umgänge, hur man får vända på kronorna för att få sjukpengarna att räcka och så vidare. För mig fanns det en tid, där jag saknade all empati för dessa grupper, om jag skall vara riktigt ärlig. När jag var ung ville jag bara bort. Skyll er själva om ni stannar kvar i era trasliv, tänkte jag, det är ert val.

Jag går. Jag gick.

Det bättre stället vann mig. Vi har hållit ihop i nästan trettio år nu och mina barn är uppvuxna här. De vet inte hur det är att inte ha råd att köpa bra kläder eller att skämmas över föräldrarnas sociala missöden. Mina ungar är alltid "gott sällskap" åt andra barn och vi blir glada och trygga av att polisen kör förbi där vi bor. Men jag vet att detta inte är för alla och idag kan jag se helheten i den stora tavlan som avbildar vår gemensamma verklighet. Vad jag ser idag är att alla inte kan välja. Det krävs begåvning, hälsa och sociala nätverk för att komma dit man vill och ofta krävs det att man redan har för att få mer.

Jag har mycket. Vad behöver du?

Allt gott!

 

Tillbaks på ruta sju.

Poff sa det så halkade våren iväg och sommaren satte, på ett par veckor helt enkelt bara igång. Nu sitter jag här  nyvaken i ett annat hem.Den här lilla trean i Borås skall bli vår bas ett tag framöver i väntan på det riktiga huset där vi sen stannar. Det är högt i tak, fina fönster, men nästan ingen plats för förvaring.

Skrattar för mig själv när jag tänker på att jag med mitt stolta resandeblod inte kommit längre än till Borås :). Men det blir nog en bra utgångspunkt en tid framåt. Semestern består av att komma i ordning på ett praktiskt plan och i helgen när grabbarna kommer från sina veckor hos pappan ska vi äntligen ta oss ut till havet. Längtar vanvettigt mycket efter sol och saltvatten. Vi börjar  på en Västkustfestival på Hönö i veckan och därefter skall vi ta oss till både Strömstad och Åhus. Kom hem C, och du med V, och hälsa på för vi längtar så mycket efter er.

Kontoret återses ICKE förrän i slutet av augusti.
Nu måste jag vila och ta fram allt det andra man behöver för att leva ett gott liv.

Som...t ex...Tja, jag kommer väl på det så småningom.

Allt gott!