Det bästa

Det bästa med den här sommaren har varit att vi kom över den där tröskeln, som bestod i att våga ta sig tillbaka. Som att börja skola och dagis igen, skulle det bli bra nog och skulle slitet med pendlingen vara mödan värd?

Sommaren fick ta sin tid och vi kom faktiskt igenom. Freddan tycker om sitt dagis, den röda stuglängan i skogsdungen har rentav mer ytor än det förra stället, som ändå var snudd på helt perfekt. Han saknar Efraim och Anna och den fröken som lärde honom sjunga just om Kalle Kalle Kobra. M gled direkt in i gamla gänget som nu glider runt i stadsdelen och mest bara hänger. Det är ett gäng med både tjejer och killar, som både delar en historia och ser på någon sorts framtid ihop. Om än endast i termer av kommande språkval och känslor inför stora högstadieskolan nedanför backen. Jag tycker om att kontexten minns oss också som vi var då, med minnen som inkluderar storasyskonens eskapader, och förstås med både mamma och pappa med i viktiga lägen. Det är sådant som ingår i varje barndomsbacke. Inget konstigt, utan ganska fint. Jag tror inte man kommer vidare genom att klippa av och exkludera. Det är suddarna som skapar bitterhet, inte skaparna. Man måste vårda sina lyckliga minnen och få känna stolthet över det som varit gott. M gör inte alls så många val, han bara ramlar in och är trygg och jag ser en självtillit växa hos honom nu som jag inte sett på rätt länge.Det är det bästa.

Det värsta med sommaren har varit regn och allt skitkrångel med mobiler och datorer. Jag har bytt ut mobilen tre gånger på två månader- det är ju absurt! Det bästa är att man blivit härdad när man går mot mörkare tider. För mig blir det forskningen som står i fokus i höst och jag börjar så sakteliga få igång hjärnan igen. Forskar man för lite tappar man skärpa och jag har småplockat för mycket in emellan alla splittrade uppdrag. Jag har tom fått börja läsa på det jag själv har skrivit, bara en sån sak.  I vår organisation tror jag att hösten blir det där skarpa läget när allt framåt skall formuleras och formaliseras. Det gäller att inte förlora sikten nu. Den nya organisationen är rätt komplex och vi bör minst behålla vår position. Sen det att ha koll på sin egen resa mitt i allt, för där finns en viktig drivkraft. Få älska det man gör. Var på ett möte i veckan och en kollega noterade skämtsamt, apropå att vi båda hade allmogestuk på vår svarta respektive vita blus, att vi var som yin och yang. :) Det var jag som var yang och så har jag aldrig sett på mig själv förut. Kanske det. 

Hur vill du gå vidare i höst, månne?

Det här teknikkrånglet, som sabbar och sinkar och gör det digitala livet bräckligt och oförutsägbart, måste vi få kontroll över. Det ska nästa blogg handla om.

Allt gott!