Lite uppvärmning

Jag skulle göra ett blogginlägg till Digimeet som skall gå av stapeln nästa vecka och jag har hållit på ett tag med utkastet. Tänkte bara värma upp lite med min egen först. Det är så nytt, tänk om det spricker direkt? Komplicerad kontext att jobba i rent socialt, med politiska dimensioner utöver den traditionella höger-vänsterskalan. Aktörer med en spridning från skatteverket till Stadsmissionen och så alla enskilda personer vars blick man mött i ett ivrigt ögonblick när vi båda möjligen  förstod oss på det hela. Så mycket kunniga tjänstemän och forskare som jag får förmånen att möta. Jag får inblick i departementsarbetet på ett sätt som jag inte riktigt fått tidigare.

   Vad skulle min mamma och pappa säga om de såg mig nu, har jag funderat på, när jag rör mig alltmer vanemässigt i maktens korridorer. De var så små och jag minns att mamma alltid förställde rösten när hon ringde till försäkringskassan. De fjäskade, men det gjorde dem samtidigt rasande och jag vet i mitt stilla sinne att om JAG gjorde det skulle de inte visa någon nåd. Jag håller mig kall.

  Men det är inte lätt för jag är nästan lite förälskad :). Arbetet med att skapa delaktighet är som en folkrörelse som gror och spirar lite överallt. I kommunerna, i organisationer, i media och i IT branschen både den mer affärsinriktade och den som är kultur- och upplevelseorienterad. Vi navigerar i ett digitalt landskap och frågan, eller kravet, att alla skall vara delaktiga driver fram ett imperativ som säger : hör till! Det är lätt att stå för de värderingar som ligger i botten. Låt oss titta nära på det som drivs på underifrån, nu måste vi bli bättre på att förstå hur tekniken skapar mening i människornas värld. Strukturfunktionalismen har fått sin chans.
 
   Jag vet väl hur strukturer och gemenskaper kan innebära att vissa grupper blir utanför. Det är grymt, men världen är stratifierad och det finns inga sociala frizoner. Och det där hörtillet är både upproriskt och fredsbevarande. Att skapa delaktighet på nätet handlar både om att bygga broar och riva murar. Det kan vara tekniska, ekonomiska och sociala eller vara bundet till kulturella vanor. Det finns filosofer som visar på maktordningens logik, Foucault är en klassiker, och i verkligheten finns det kroppar som antingen lider eller trycker ner. Vi är aldrig i harmoni alla, den som påstår det hycklar.
 
   Flickan som begick självmord i Kumla är ett tragiskt exempel på hur utstötning på nätet kan slå sönder och vara destruktivt. Sexismen i IT kulturen slår hårt mot tjejer och våra metoder för att granska kan hamna i konflikt med vårt behov av att värna yttrandefriheten. Och så finns också det motsatta, som har med nätet att göra där jag nyligen hörde en kursdeltagare på ett missbruksboende berätta om hur den första egna datorn, några enkla appar på  mobilen och ett facebookkonto blir små konkreta steg mot och symboler för återgången till ett normalt liv efter år i drogrelaterat utanförskap. Inkopplingen till oss andra kan verkligen befria. De äldre är ett annan grupp som är en enorm resurs i digitaliseringsfrämjande arbete. Jag upplever nästan att de går före när det gäller att finna vissa arbetsformer.

Varför bloggar jag inte mer? Jag vet inte. Det var en ovanligt kall vinter i år, var det inte? I mitt nästa hus måste det finnas öppen spis. Det är viktigt också för själen.

Allt gott!