Varför sitter jag här nära alla andra är i Almedalen?

Det är mitt i sommaren och jag har precis skickat iväg mina sista rapporter och examinationsbetygen är satta.  Både det som jag är stolt över och några surdegar är hanterade på ett sätt som gör det möjligt att ta de där första underbara djupa andetagen som befriar. Ledig. Jäklar vad jag behöver det!
Ändå kan jag inte riktigt låta bli att bliga lite på det som händer i Almedalen. Det är väldigt attraktivt med politiska diskussioner just nu, tycker jag. Många frågor som ställs på sin spets och ställer krav och vi lever i en otroligt komplex värld, där minsta lilla rörelse på en liten punkt i byn kan få genklang ända bort till andra sidan jordklotet. Våra rum försvinner med den här nya digitala tekniken och vi blir samtidiga på ett sätt som som både lockar och skrämmer mig. För tänk om vi blir likadana överallt. Det är inte bara bra. Just nu är utbildningspolitiken het och vi inom akademin är engagerade både som forskare och lärarutbildare. Vad är viktig och riktig kunskap och vad behöver vi veta för att skapa ett gott samhälle? En hel del, men framförallt behöver vi lyssna på varandras olika erfarenheter. Kaka söker maka och vi blandar oss lagom djärvt.

Jag blir otroligt provocerad av kulissjämställdhet, när man tar in en kvinna för att det behövs en kvinna...eller när invandrare får sitta med och prata förortsfrågor för att det behövs en invandrare. Det är klart att vi ser oss själva i andra. Det är därför vissa grupper uppmärksammar saker som andra grupper inte ens lägger märke till.  Det är relevant att förortsfolket talar förort. Men det provocerar mig ändå. Jag saknar Husbydebattanterna i Almedalen. Skicka ut stureplanskidsen till förortskontoren och sätt förortsungarna på bankkontoren i city och blanda upp människorna som finns i TV.

Nåja, nu skall jag vara ledig och jag har redan tjuvstartat lite genom en vecka på Koster och jag skall försöka ta en dag i taget, så gott det går. Jag har just köpt en ny villa som jag ska bygga lite på och jag skall upp till Dalarna och ta färdigt körkortet som legat på is ett helt år. Tänk jag inte är klar med det än? Jag känner inte igen mig själv :):). Hela mitt liv har jag varit duktiga Angela, självförsörjande och kämpande med mina två tomma och faktiskt gjort människor galna med mina veckohandlingar och femårsplaner och nu... har jag blivit snudd på arrogant när det gäller målmedvetenhet. Det bästa är nog att kunna växla lite. Jag känner en viss medkänsla för vännerna med minutscheman, men avundas dem som är uthålliga nog att genomföra sina insparade jordenruntresor. Själv har jag bokat charter på höstlovet och Sälen på jullovet för mig och kidsen, det får ses som en kompromiss.

Jamen varför? Njae, men jag hade inget riktigt tungt uppdrag som drog mig dit. men det kommer nog.

Allt gott!