Det bästa med den här sommaren har varit att vi kom över den där tröskeln, som bestod i att våga ta sig tillbaka. Som att börja skola och dagis igen, skulle det bli bra nog och skulle slitet med pendlingen vara mödan värd?
Sommaren fick ta sin tid och vi kom faktiskt igenom. Freddan tycker om sitt dagis, den röda stuglängan i skogsdungen har rentav mer ytor än det förra stället, som ändå var snudd på helt perfekt. Han saknar Efraim och Anna och den fröken som lärde honom sjunga just om Kalle Kalle Kobra. M gled direkt in i gamla gänget som nu glider runt i stadsdelen och mest bara hänger. Det är ett gäng med både tjejer och killar, som både delar en historia och ser på någon sorts framtid ihop. Om än endast i termer av kommande språkval och känslor inför stora högstadieskolan nedanför backen. Jag tycker om att kontexten minns oss också som vi var då, med minnen som inkluderar storasyskonens eskapader, och förstås med både mamma och pappa med i viktiga lägen. Det är sådant som ingår i varje barndomsbacke. Inget konstigt, utan ganska fint. Jag tror inte man kommer vidare genom att klippa av och exkludera. Det är suddarna som skapar bitterhet, inte skaparna. Man måste vårda sina lyckliga minnen och få känna stolthet över det som varit gott. M gör inte alls så många val, han bara ramlar in och är trygg och jag ser en självtillit växa hos honom nu som jag inte sett på rätt länge.Det är det bästa.
Det värsta med sommaren har varit regn och allt skitkrångel med mobiler och datorer. Jag har bytt ut mobilen tre gånger på två månader- det är ju absurt! Det bästa är att man blivit härdad när man går mot mörkare tider. För mig blir det forskningen som står i fokus i höst och jag börjar så sakteliga få igång hjärnan igen. Forskar man för lite tappar man skärpa och jag har småplockat för mycket in emellan alla splittrade uppdrag. Jag har tom fått börja läsa på det jag själv har skrivit, bara en sån sak. I vår organisation tror jag att hösten blir det där skarpa läget när allt framåt skall formuleras och formaliseras. Det gäller att inte förlora sikten nu. Den nya organisationen är rätt komplex och vi bör minst behålla vår position. Sen det att ha koll på sin egen resa mitt i allt, för där finns en viktig drivkraft. Få älska det man gör. Var på ett möte i veckan och en kollega noterade skämtsamt, apropå att vi båda hade allmogestuk på vår svarta respektive vita blus, att vi var som yin och yang. :) Det var jag som var yang och så har jag aldrig sett på mig själv förut. Kanske det.
Hur vill du gå vidare i höst, månne?
Det här teknikkrånglet, som sabbar och sinkar och gör det digitala livet bräckligt och oförutsägbart, måste vi få kontroll över. Det ska nästa blogg handla om.
Allt gott!
lördag 8 september 2012
onsdag 25 juli 2012
Just det
Som alltid när man rör sig vidare åt något håll, så sicksackar man sig fram mellan olika positioner i sidled. Det är min metafor för utvecklingsarbete. Det går alltid framåt, men ingen sekvens av steg följer som en rak linje. Förhållanden är ytterst sällan vad de ser ut att vara. Jag kan hantera det numera, blir inte frustrerad av segheten i en långsiktig process eller berusad av kortsiktiga erövringar.
Eftersom det är sommarlov, försöker jag tänka mer på livet och mindre på jobbet. Men även privat är det fram och tillbaka som gäller. Långsamt kommer hemmet i ordning och det som tycktes vara ett kaotiskt hörn av prylar som inte har någon plats, får sent omsider en kontur och hittar så småningom fram till olika funktioner i hemmet. Mina rum i rummet börjar ta form. Ett rum för tankar, ett hörn för ro, en vinkel med fantasi och lekar och en passage med övergångar. Idag kommer en kille och hjälper mig med alla installationer och får jag inte upp gardinerna snart blir grannarna misstänksamma.
Jag kommer inte att stanna i lägenheten. Jag behöver en bit, det spelar ingen roll hur liten, egen jord under mina fötter. Men jag älskar den ändå på något sätt. Trots att vi båda vet villkoren tar vi oss an varandra engagerat och öppet. Hej lilla familjen! Säger den till oss efter alla år med den ensamma gamla damen och vi säger hej hej tillbaka till krypinet och ser vad som händer med oss nu när vi måste knö.
Ungarna klättrar lite på väggarna, för de är vana vid att ha mer ytor. Lekarna går i en annan takt. Minsta grabbens blir mer pyssliga här, som att han har börjat leka mer intrikata rollekar med sina hundratalet olika djurfigurer. Igår satt han i över en timme och spelade in egna filmer i olika scener, med hjälp av en gammal mobilkamera. Han är ju bara fem år. Tänker jag och märker att det får mig att le. Tolvåringen sjunker in lite i dataspelen och jag undrar, som alltid, när jag ser de tendenserna, om det är nyttigt. Barn skall ju vara ute och få rödrosiga kinder och leka Riktigt, så som barnen i Femböckerna alltid gjorde. De hade väl knappt ens någon mamma. De klarade sig bra med en hushållerska och en hund.
Men nu är det dags för lite mer aktiv semester. Och vad jag kan se av väderprognosen så blir det hav och uteliv och social närvaro för hela slanten.Vad jag behöver? Just det.
Allt gott!
Eftersom det är sommarlov, försöker jag tänka mer på livet och mindre på jobbet. Men även privat är det fram och tillbaka som gäller. Långsamt kommer hemmet i ordning och det som tycktes vara ett kaotiskt hörn av prylar som inte har någon plats, får sent omsider en kontur och hittar så småningom fram till olika funktioner i hemmet. Mina rum i rummet börjar ta form. Ett rum för tankar, ett hörn för ro, en vinkel med fantasi och lekar och en passage med övergångar. Idag kommer en kille och hjälper mig med alla installationer och får jag inte upp gardinerna snart blir grannarna misstänksamma.
Jag kommer inte att stanna i lägenheten. Jag behöver en bit, det spelar ingen roll hur liten, egen jord under mina fötter. Men jag älskar den ändå på något sätt. Trots att vi båda vet villkoren tar vi oss an varandra engagerat och öppet. Hej lilla familjen! Säger den till oss efter alla år med den ensamma gamla damen och vi säger hej hej tillbaka till krypinet och ser vad som händer med oss nu när vi måste knö.
Ungarna klättrar lite på väggarna, för de är vana vid att ha mer ytor. Lekarna går i en annan takt. Minsta grabbens blir mer pyssliga här, som att han har börjat leka mer intrikata rollekar med sina hundratalet olika djurfigurer. Igår satt han i över en timme och spelade in egna filmer i olika scener, med hjälp av en gammal mobilkamera. Han är ju bara fem år. Tänker jag och märker att det får mig att le. Tolvåringen sjunker in lite i dataspelen och jag undrar, som alltid, när jag ser de tendenserna, om det är nyttigt. Barn skall ju vara ute och få rödrosiga kinder och leka Riktigt, så som barnen i Femböckerna alltid gjorde. De hade väl knappt ens någon mamma. De klarade sig bra med en hushållerska och en hund.
Men nu är det dags för lite mer aktiv semester. Och vad jag kan se av väderprognosen så blir det hav och uteliv och social närvaro för hela slanten.Vad jag behöver? Just det.
Allt gott!
torsdag 19 juli 2012
Det spelar roll var man bor
Aah det blir mycket bättre i mitt nya. Vad det gör med lite takhöjd och vinklar och vrår i ett hem, egentligen. Mina grejer kommer bäst till sin rätt i ett äldre hus. Men det kommer ta hela sommaren att komma i ordning, man måste prova sig fram och flytta in lite successivt. Det kommer att bli bra och vi trivs redan. Det här är bara en mellanstation, men det är femtiotalsfunkis vi letar efter när vi spanar på större framåt. Framtidstankarna upptar mig allt mer och jag känner hopp.
Rent socialt så bor vi nu i samma stadsdel där vi bott tidigare, men på andra sidan berget. Där de bor som är lite fattigare för att tala klarspråk;). På bussen får man sällskap av arbetslösa och sjukskrivna, människor med invandrarbakgrund som inte kan språket och alltför unga ensamma mammor Det är nyttigt för mig och jag kan konstatera att jag inte levt så nära de grupperna på mycket länge. Jag är ju uppvuxen i betongförorten men tiden går ofrånkomligt och jag står väldigt långt ifrån de livsomständigheterna idag. Sedan några veckor tillbaka hör jag dagligen samtal om hur viktigt det är för någon att komma ifrån sitt stökiga umgänge, hur man får vända på kronorna för att få sjukpengarna att räcka och så vidare. För mig fanns det en tid, där jag saknade all empati för dessa grupper, om jag skall vara riktigt ärlig. När jag var ung ville jag bara bort. Skyll er själva om ni stannar kvar i era trasliv, tänkte jag, det är ert val.
Jag går. Jag gick.
Det bättre stället vann mig. Vi har hållit ihop i nästan trettio år nu och mina barn är uppvuxna här. De vet inte hur det är att inte ha råd att köpa bra kläder eller att skämmas över föräldrarnas sociala missöden. Mina ungar är alltid "gott sällskap" åt andra barn och vi blir glada och trygga av att polisen kör förbi där vi bor. Men jag vet att detta inte är för alla och idag kan jag se helheten i den stora tavlan som avbildar vår gemensamma verklighet. Vad jag ser idag är att alla inte kan välja. Det krävs begåvning, hälsa och sociala nätverk för att komma dit man vill och ofta krävs det att man redan har för att få mer.
Jag har mycket. Vad behöver du?
Allt gott!
Rent socialt så bor vi nu i samma stadsdel där vi bott tidigare, men på andra sidan berget. Där de bor som är lite fattigare för att tala klarspråk;). På bussen får man sällskap av arbetslösa och sjukskrivna, människor med invandrarbakgrund som inte kan språket och alltför unga ensamma mammor Det är nyttigt för mig och jag kan konstatera att jag inte levt så nära de grupperna på mycket länge. Jag är ju uppvuxen i betongförorten men tiden går ofrånkomligt och jag står väldigt långt ifrån de livsomständigheterna idag. Sedan några veckor tillbaka hör jag dagligen samtal om hur viktigt det är för någon att komma ifrån sitt stökiga umgänge, hur man får vända på kronorna för att få sjukpengarna att räcka och så vidare. För mig fanns det en tid, där jag saknade all empati för dessa grupper, om jag skall vara riktigt ärlig. När jag var ung ville jag bara bort. Skyll er själva om ni stannar kvar i era trasliv, tänkte jag, det är ert val.
Jag går. Jag gick.
Det bättre stället vann mig. Vi har hållit ihop i nästan trettio år nu och mina barn är uppvuxna här. De vet inte hur det är att inte ha råd att köpa bra kläder eller att skämmas över föräldrarnas sociala missöden. Mina ungar är alltid "gott sällskap" åt andra barn och vi blir glada och trygga av att polisen kör förbi där vi bor. Men jag vet att detta inte är för alla och idag kan jag se helheten i den stora tavlan som avbildar vår gemensamma verklighet. Vad jag ser idag är att alla inte kan välja. Det krävs begåvning, hälsa och sociala nätverk för att komma dit man vill och ofta krävs det att man redan har för att få mer.
Jag har mycket. Vad behöver du?
Allt gott!
fredag 13 juli 2012
Tillbaks på ruta sju.
Poff sa det så halkade våren iväg och sommaren satte, på ett par veckor helt enkelt bara igång. Nu sitter jag här nyvaken i ett annat hem.Den här lilla trean i Borås skall bli vår bas ett tag framöver i väntan på det riktiga huset där vi sen stannar. Det är högt i tak, fina fönster, men nästan ingen plats för förvaring.
Skrattar för mig själv när jag tänker på att jag med mitt stolta resandeblod inte kommit längre än till Borås :). Men det blir nog en bra utgångspunkt en tid framåt. Semestern består av att komma i ordning på ett praktiskt plan och i helgen när grabbarna kommer från sina veckor hos pappan ska vi äntligen ta oss ut till havet. Längtar vanvettigt mycket efter sol och saltvatten. Vi börjar på en Västkustfestival på Hönö i veckan och därefter skall vi ta oss till både Strömstad och Åhus. Kom hem C, och du med V, och hälsa på för vi längtar så mycket efter er.
Kontoret återses ICKE förrän i slutet av augusti.
Nu måste jag vila och ta fram allt det andra man behöver för att leva ett gott liv.
Som...t ex...Tja, jag kommer väl på det så småningom.
Allt gott!
Skrattar för mig själv när jag tänker på att jag med mitt stolta resandeblod inte kommit längre än till Borås :). Men det blir nog en bra utgångspunkt en tid framåt. Semestern består av att komma i ordning på ett praktiskt plan och i helgen när grabbarna kommer från sina veckor hos pappan ska vi äntligen ta oss ut till havet. Längtar vanvettigt mycket efter sol och saltvatten. Vi börjar på en Västkustfestival på Hönö i veckan och därefter skall vi ta oss till både Strömstad och Åhus. Kom hem C, och du med V, och hälsa på för vi längtar så mycket efter er.
Kontoret återses ICKE förrän i slutet av augusti.
Nu måste jag vila och ta fram allt det andra man behöver för att leva ett gott liv.
Som...t ex...Tja, jag kommer väl på det så småningom.
Allt gott!
onsdag 28 mars 2012
Moving on
Det finns mycket att berätta om nu, för det händer saker hela tiden. Det är som om livet forsar fram med alla händelser och situationer. På ett sätt står jag en bit ifrån, som följde jag en egen tideräkning och hade en egen livspuls. När jag då och då hoppar på en del avgångar kan jag dock njuta av farten och känslan rörelsen i rörelsen. Det finns en slags överlåtelse i båda lägena som känns ok.
Alltså på jobbet befinner vi oss just nu i en uppifråndriven omorganisation, som även en relativt stresstålig person som jag själv, måste tillstå genomförs väl hastigt. Många förstår inte ens poängen till fullo, däribland jag själv. En helt ny organisation skall på plats, med allt vad det innebär i form av nya beslutsstrukturer och ommöblering bland personalgrupperna på bara några månader. Jag har varit med om väldigt många sådana här processer, så jag är rätt van. Ibland väcker det min entusiasm: nu j-ar skall man väl ändå bli av med...få ordning på...eller..nu ska vi banne mig...Och jag minns med fasa förändringar som väckt all min mobilisering MOT. Livrädd för att det jag kämpat fram skulle förstöras och hotas av de DE ANDRA, de med sämre avsikter. Bägge förhållningssätten är egentligen rätt okej för de väcker kampviljan och ger jobbet en mening utöver de egna arbetsuppgifterna. Den här gången agerar jag ansvarsfullt men inte överdrivet engagerat, det vill säga jag håller de möten som skall hållas och orienterar mig i förutsättningar och direktiv. Tar de kontakter som behövs för att mobilisera och parera, så vi tar oss igenom i så gott skick som möjligt. Frågorna blir lite i stil med: hur kan vi ta hjälp av det här läget för att hålla vår kurs. Var är ytorna och vad finns det för handtag. Vem kan vad och vem kan man lita på. Ja, ni vet.
Den här gången är jag inte så känslomässigt engagerad. Jag håller nog på att bli gammal ;) Jag tänker att det ordnar sig och gör det inte det, så kommer det ändå att komma en ny process igen om ett tag. Den tiden då jag verkligen trodde att förändring var en absolut rörelse från en punkt till en annan är sedan länge förbi. Och jag gillar samtalstonen på det här lärosätet och har stort förtroende för den närmaste ledningen. Känner också att vi är flera på vår avdelning som idag har möjlighet att bära utvecklingen och driva frågor tillsammans och det är rätt skönt. Vi är olika, vill inte alltid åt samma håll men det är samtidigt det som ger det akademiska livet sin unika melodi.
Parallellt med detta, och mitt i den här turbulensen, börjar jag också styra om mitt arbete så att det ger mig utrymme till att både forska mer fokuserat och vara mer ledig med barnen. Det borde gå.
Allt gott!
Alltså på jobbet befinner vi oss just nu i en uppifråndriven omorganisation, som även en relativt stresstålig person som jag själv, måste tillstå genomförs väl hastigt. Många förstår inte ens poängen till fullo, däribland jag själv. En helt ny organisation skall på plats, med allt vad det innebär i form av nya beslutsstrukturer och ommöblering bland personalgrupperna på bara några månader. Jag har varit med om väldigt många sådana här processer, så jag är rätt van. Ibland väcker det min entusiasm: nu j-ar skall man väl ändå bli av med...få ordning på...eller..nu ska vi banne mig...Och jag minns med fasa förändringar som väckt all min mobilisering MOT. Livrädd för att det jag kämpat fram skulle förstöras och hotas av de DE ANDRA, de med sämre avsikter. Bägge förhållningssätten är egentligen rätt okej för de väcker kampviljan och ger jobbet en mening utöver de egna arbetsuppgifterna. Den här gången agerar jag ansvarsfullt men inte överdrivet engagerat, det vill säga jag håller de möten som skall hållas och orienterar mig i förutsättningar och direktiv. Tar de kontakter som behövs för att mobilisera och parera, så vi tar oss igenom i så gott skick som möjligt. Frågorna blir lite i stil med: hur kan vi ta hjälp av det här läget för att hålla vår kurs. Var är ytorna och vad finns det för handtag. Vem kan vad och vem kan man lita på. Ja, ni vet.
Den här gången är jag inte så känslomässigt engagerad. Jag håller nog på att bli gammal ;) Jag tänker att det ordnar sig och gör det inte det, så kommer det ändå att komma en ny process igen om ett tag. Den tiden då jag verkligen trodde att förändring var en absolut rörelse från en punkt till en annan är sedan länge förbi. Och jag gillar samtalstonen på det här lärosätet och har stort förtroende för den närmaste ledningen. Känner också att vi är flera på vår avdelning som idag har möjlighet att bära utvecklingen och driva frågor tillsammans och det är rätt skönt. Vi är olika, vill inte alltid åt samma håll men det är samtidigt det som ger det akademiska livet sin unika melodi.
Parallellt med detta, och mitt i den här turbulensen, börjar jag också styra om mitt arbete så att det ger mig utrymme till att både forska mer fokuserat och vara mer ledig med barnen. Det borde gå.
Allt gott!
söndag 4 mars 2012
Vi tar oss tillbaka
Jag vet inte riktigt varför jag slutade blogga och kanske behövs ingen förklaring heller. Man kan sätta igång och man kan avsluta av mängder av skäl och växa bloggen, förvånade både mig och andra när den tog sig ton och kom att bli en del av mitt offentliga jag. Nu kallar den på mig igen och jag behöver den att samtala med. Möjligen hjälper den till att häva mig framåt igen. Upp på banan och ut i livet.
Inom en överskådlig framtid tar jag med mig ungarna tillbaka västerut, backar några steg och söker få fatt i den där känslan jag hade då men som jag tappade. Elvaåringen förlåter mig inte för att jag drog upp honom från barndomsgatan i förra och försonas nog aldrig med att ingenting blev riktigt bra i det nya. Att farsan dessutom flyttat från stan och bildar ny familj bidrar förstås till känslan av missmod.
Och jag, jag orkar bara hit men inte längre.
Hit men inte längre. Mitt i en mening tog det slut.
Självklart har det med yttre saker att göra som att vi bor långt ifrån släkt och gamla vänner, jag saknar närheten till storstan och havet och vi passar fasen inte in i området där vi bor. Men byt stadsdel bara sa både S och K, dra till Norr eller Teleborg där det finns mer Bohemer :)). Många pendlar både till Kalmar, Malmö, Lund och Göteborg och på vår institution pendlar någon ända till Karlstad. Men sonen vill tillbaka- jaja vi ska ge det en chans först, en riktig chans måste få lite tid - och flyttar vi nu så tar vi oss tillbaka till Göteborg/Borås.
Ångrar vi oss?
Jo det är en viktig fråga och jag måste svara att ja det gör vi på ett sätt. Det var en stor investering att lämna allt, hus, jobb och en social tillvaro som fungerade rätt väl. Men samtidigt är vi stolta över att vi faktiskt försökte, vi ville att det skulle gå vägen och vi kämpade väl. Och vi har också fått ut mycket av tillvaron här. Smålands insida har fascinerat oss, först lite småskrämda av det skogskarga och småsnåla och sedan mer förtroliga med det omsorgsfulla och kvalitetsmedvetna. Här finns en social miljö som både är lite upprorisk och disciplinerad på en och samma gång. Det småländskt hållbara. De avtrycken tar vi med oss vidare. Men Öster är Öster och går inte att jämföra med Elfsborg eller Blåvitt. Jag och M har vänt på stenarna. Vi har blivit dystrare här och närmar oss saker mer motvilligt, orkeslöst och osäkert än vi borde och definitivt brukade. Nu vill vi känna hopp. Så vi tar vår säng och går, helt enkelt. Och så en hyllning till vår lilla nyfödda prinsessa Estelle, som jag tyckte skulle borde heta Berna (!). Här. Allt gott!
Inom en överskådlig framtid tar jag med mig ungarna tillbaka västerut, backar några steg och söker få fatt i den där känslan jag hade då men som jag tappade. Elvaåringen förlåter mig inte för att jag drog upp honom från barndomsgatan i förra och försonas nog aldrig med att ingenting blev riktigt bra i det nya. Att farsan dessutom flyttat från stan och bildar ny familj bidrar förstås till känslan av missmod.
Och jag, jag orkar bara hit men inte längre.
Hit men inte längre. Mitt i en mening tog det slut.
Självklart har det med yttre saker att göra som att vi bor långt ifrån släkt och gamla vänner, jag saknar närheten till storstan och havet och vi passar fasen inte in i området där vi bor. Men byt stadsdel bara sa både S och K, dra till Norr eller Teleborg där det finns mer Bohemer :)). Många pendlar både till Kalmar, Malmö, Lund och Göteborg och på vår institution pendlar någon ända till Karlstad. Men sonen vill tillbaka- jaja vi ska ge det en chans först, en riktig chans måste få lite tid - och flyttar vi nu så tar vi oss tillbaka till Göteborg/Borås.
Ångrar vi oss?
Jo det är en viktig fråga och jag måste svara att ja det gör vi på ett sätt. Det var en stor investering att lämna allt, hus, jobb och en social tillvaro som fungerade rätt väl. Men samtidigt är vi stolta över att vi faktiskt försökte, vi ville att det skulle gå vägen och vi kämpade väl. Och vi har också fått ut mycket av tillvaron här. Smålands insida har fascinerat oss, först lite småskrämda av det skogskarga och småsnåla och sedan mer förtroliga med det omsorgsfulla och kvalitetsmedvetna. Här finns en social miljö som både är lite upprorisk och disciplinerad på en och samma gång. Det småländskt hållbara. De avtrycken tar vi med oss vidare. Men Öster är Öster och går inte att jämföra med Elfsborg eller Blåvitt. Jag och M har vänt på stenarna. Vi har blivit dystrare här och närmar oss saker mer motvilligt, orkeslöst och osäkert än vi borde och definitivt brukade. Nu vill vi känna hopp. Så vi tar vår säng och går, helt enkelt. Och så en hyllning till vår lilla nyfödda prinsessa Estelle, som jag tyckte skulle borde heta Berna (!). Här. Allt gott!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
