Vi tar oss tillbaka

Jag vet inte riktigt varför jag slutade blogga och kanske behövs ingen förklaring heller. Man kan sätta igång och man kan avsluta av mängder av skäl och växa bloggen, förvånade både mig och andra när den tog sig ton och kom att bli en del av mitt offentliga jag. Nu kallar den på mig igen och jag behöver den att samtala med. Möjligen hjälper den till att häva mig framåt igen. Upp på banan och ut i livet.

Inom en överskådlig framtid tar jag med mig ungarna tillbaka västerut, backar några steg och söker få fatt i den där känslan jag hade då men som jag tappade. Elvaåringen förlåter mig inte för att jag drog upp honom från barndomsgatan i förra och försonas nog aldrig med att ingenting blev riktigt bra i det nya. Att farsan dessutom flyttat från stan och bildar ny familj bidrar förstås till känslan av missmod.

Och jag, jag orkar bara hit men inte längre.
Hit men inte längre. Mitt i en mening tog det slut.

Självklart har det med yttre saker att göra som att vi bor långt ifrån släkt och gamla vänner, jag saknar närheten till storstan och havet och vi passar fasen inte in i området där vi bor. Men byt stadsdel bara sa både S och K, dra till Norr eller Teleborg där det finns mer Bohemer :)). Många pendlar både till Kalmar, Malmö, Lund och Göteborg och på vår institution pendlar någon ända till Karlstad. Men sonen vill tillbaka- jaja vi ska ge det en chans först, en riktig chans måste få lite tid - och flyttar vi nu så tar vi oss tillbaka till Göteborg/Borås.

Ångrar vi oss?

Jo det är en viktig fråga och jag måste svara att ja det gör vi på ett sätt. Det var en stor investering att lämna allt, hus, jobb och en social tillvaro som fungerade rätt väl. Men samtidigt är vi stolta över att vi faktiskt försökte, vi ville att det skulle gå vägen och vi kämpade väl. Och vi har också fått ut mycket av tillvaron här. Smålands insida har fascinerat oss, först lite småskrämda av det skogskarga och småsnåla och sedan mer förtroliga med det omsorgsfulla och kvalitetsmedvetna. Här finns en social miljö som både är lite upprorisk och disciplinerad på en och samma gång. Det småländskt hållbara. De avtrycken tar vi med oss vidare. Men Öster är Öster och går inte att jämföra med Elfsborg eller Blåvitt. Jag och M har vänt på stenarna. Vi har blivit dystrare här och närmar oss saker mer motvilligt, orkeslöst och osäkert än vi borde och definitivt brukade. Nu vill vi känna hopp. Så vi tar vår säng och går, helt enkelt. Och så en hyllning till vår lilla nyfödda prinsessa Estelle, som jag tyckte skulle borde heta Berna (!). Här. Allt gott!