Moving on

Det finns mycket att berätta om nu, för det händer saker hela tiden. Det är som om livet forsar fram med alla händelser och situationer.  På ett sätt står jag en bit ifrån, som följde jag en egen tideräkning och hade en egen livspuls. När jag då och då hoppar på en del avgångar kan jag dock njuta av farten och känslan rörelsen i rörelsen. Det finns en slags överlåtelse i båda lägena som känns ok.

Alltså på jobbet befinner vi oss just nu i en uppifråndriven omorganisation, som även en relativt stresstålig person som jag själv, måste tillstå genomförs väl hastigt. Många förstår inte ens poängen till fullo, däribland jag själv. En helt ny organisation skall på plats, med allt vad det innebär i form av nya beslutsstrukturer och ommöblering bland personalgrupperna på bara några månader. Jag har varit med om väldigt många sådana här processer, så jag är rätt van. Ibland väcker det min entusiasm: nu j-ar skall man väl ändå bli av med...få ordning på...eller..nu ska vi banne mig...Och jag minns med fasa förändringar som väckt all min mobilisering MOT. Livrädd för att det jag kämpat fram skulle förstöras och hotas av de DE ANDRA, de med sämre avsikter. Bägge förhållningssätten är egentligen rätt okej för de väcker kampviljan och ger jobbet en mening utöver de egna arbetsuppgifterna. Den här gången agerar jag ansvarsfullt men inte överdrivet engagerat, det vill säga jag håller de möten som skall hållas och orienterar mig i förutsättningar och direktiv. Tar de kontakter som behövs för att mobilisera och parera, så vi tar oss igenom i så gott skick som möjligt. Frågorna blir lite i stil med: hur kan vi ta hjälp av det här läget för att hålla vår kurs. Var är ytorna och vad finns det för handtag. Vem kan vad och vem kan man lita på. Ja, ni vet.

 Den här gången är jag inte så känslomässigt engagerad. Jag håller nog på att bli gammal ;) Jag tänker att det ordnar sig och gör det inte det, så kommer det ändå att komma en ny process igen om ett tag. Den tiden då jag verkligen trodde att förändring var en absolut rörelse från en punkt till en annan är sedan länge förbi. Och jag gillar samtalstonen på det här lärosätet och har stort förtroende för den närmaste ledningen. Känner också att vi är flera på vår avdelning som idag har möjlighet att bära utvecklingen och driva frågor tillsammans och det är rätt skönt. Vi är olika, vill inte alltid åt samma håll men det är samtidigt det som ger det akademiska livet sin unika melodi.

Parallellt med detta, och mitt i den här turbulensen, börjar jag också styra om mitt arbete så att det ger mig utrymme till att både forska mer fokuserat och vara mer ledig med barnen. Det borde gå.

 Allt gott!

Vi tar oss tillbaka

Jag vet inte riktigt varför jag slutade blogga och kanske behövs ingen förklaring heller. Man kan sätta igång och man kan avsluta av mängder av skäl och växa bloggen, förvånade både mig och andra när den tog sig ton och kom att bli en del av mitt offentliga jag. Nu kallar den på mig igen och jag behöver den att samtala med. Möjligen hjälper den till att häva mig framåt igen. Upp på banan och ut i livet.

Inom en överskådlig framtid tar jag med mig ungarna tillbaka västerut, backar några steg och söker få fatt i den där känslan jag hade då men som jag tappade. Elvaåringen förlåter mig inte för att jag drog upp honom från barndomsgatan i förra och försonas nog aldrig med att ingenting blev riktigt bra i det nya. Att farsan dessutom flyttat från stan och bildar ny familj bidrar förstås till känslan av missmod.

Och jag, jag orkar bara hit men inte längre.
Hit men inte längre. Mitt i en mening tog det slut.

Självklart har det med yttre saker att göra som att vi bor långt ifrån släkt och gamla vänner, jag saknar närheten till storstan och havet och vi passar fasen inte in i området där vi bor. Men byt stadsdel bara sa både S och K, dra till Norr eller Teleborg där det finns mer Bohemer :)). Många pendlar både till Kalmar, Malmö, Lund och Göteborg och på vår institution pendlar någon ända till Karlstad. Men sonen vill tillbaka- jaja vi ska ge det en chans först, en riktig chans måste få lite tid - och flyttar vi nu så tar vi oss tillbaka till Göteborg/Borås.

Ångrar vi oss?

Jo det är en viktig fråga och jag måste svara att ja det gör vi på ett sätt. Det var en stor investering att lämna allt, hus, jobb och en social tillvaro som fungerade rätt väl. Men samtidigt är vi stolta över att vi faktiskt försökte, vi ville att det skulle gå vägen och vi kämpade väl. Och vi har också fått ut mycket av tillvaron här. Smålands insida har fascinerat oss, först lite småskrämda av det skogskarga och småsnåla och sedan mer förtroliga med det omsorgsfulla och kvalitetsmedvetna. Här finns en social miljö som både är lite upprorisk och disciplinerad på en och samma gång. Det småländskt hållbara. De avtrycken tar vi med oss vidare. Men Öster är Öster och går inte att jämföra med Elfsborg eller Blåvitt. Jag och M har vänt på stenarna. Vi har blivit dystrare här och närmar oss saker mer motvilligt, orkeslöst och osäkert än vi borde och definitivt brukade. Nu vill vi känna hopp. Så vi tar vår säng och går, helt enkelt. Och så en hyllning till vår lilla nyfödda prinsessa Estelle, som jag tyckte skulle borde heta Berna (!). Här. Allt gott!