Meningsskiljaktigheter, debatt, förhandling, friktion, frustration, konflikt, motstånd och bilbränder- hur kan vi mötas och forma framtiden?

För mig är det okej, jag är uppvuxen i en kommunikationskultur som någon beskrev som New York stilen, jag klarar när det gungar lite och kan nästan bli inspirerad av att det hettar till emellanåt. Det väcker kroppen. New York stilen är lite snabb och innebär att alla pratar i munnen på varandra och så var det nog i min uppväxt. Det är en styrka att klara av oenigheter och olika åsikter, det är min erfarenhet både på ett personligt plan och i organisationsförändringar.

I det projektet jag jobbar med just nu stöter jag på många ord för oenighet. Meningsskiljaktigheter, oklarhet, ovilja, oförmåga, friktion, frustration, konflikt och motstånd. Det finns olika nivåer av tolerans för konflikter. Vi har olika temperament som individer och i olika verksamheter och kulturer bejakar vi detta i högre eller mindre grad. Det vore förmätet att säga att det ena är mer rätt än det andra. Men att klara av att se och hantera det här med olikhet är ganska bra. Man lär sig mycket av varandra om man byter utsiktsplats. En levande demokrati bygger på principen om värdepluralism och yttrandefrihet, något vi måste försvara igen och igen. Politiska beslutsprocesser och organisationer formas också för att ta hand om och dämpa våra meningsmotsättningar.

Men vi måste vara vaksamma på att vi vaskar bort för mycket oenighet och skapar tystnad och, för att spetsa till formuleringen i Harry Martinssonsk anda, ett visst mått av förljugenhet. Avståndet mellan vad som formuleras på ett retoriskt plan, i en policy eller ett direktiv, och de tankar och känslor som finns hos dem som inte alls tycker att det där är särskilt bra i praktiken kan bli gigantisk. Ett snabbt växande främlingshat och upplopp i invandrarförorter kan vara ett tecken på att vi väntar för länge med att släppa in andra i våra offentliga samtal och beslutande församlingar. Att en del grupper inte kommer in i våra procedurer kan i sin tur bero på att det finns barriärer och hinder som bara de ser som möter dem.

Jag var nyligen inne och talade om det digitala delaktighetsbegreppet med personer från alternativrörelser som Fair Trade och Civilolydnadsrörelsen. Jag ville sätta tankarna som finns i de etablerade institutionerna i relief mot resonemang som mer aktivt ställer sig vid sidan av eller i opposition mot rådande ordning. Motstånd kan både vara farligt som vid upploppen i Huseby och det finns motstånd som i ett historiskt perspektiv gör samhället bättre. Se på äktenskapet, som det har förändrats tack vare bland annat kvinnorörelsens motstånd. Idag kan kvinnorna både ärva, rösta och säga nej om de inte vill.

Här handlar delaktighet just om att bjuda motstånd mot det som representerar maktordning det som uppfattas som är normalt och accepterat, ses som falska verkligheter och till och med förtryck. Motståndet har på ett sätt ett egenvärde. De är ofta djupt engagerade och beredda att lägga ner mycket av sin fritid för att driva på utvecklingen. Här finns en form av delaktighetslogik som är konfrontativ, det valda utanförskapet ses som positivt och  utanförskapet fungerar som ett skydd från majoritetsuppfattningen. Jag tror det stärker en levande demokrati att se att det finns konstruktivt motstånd och jag skulle önska att vi kunde rikta en del av upploppsvreden i exempelvis förorterna mot samtal och dialoger inte för att tysta, utan för att ta till vara den kraften och kunskapen om de frågor och förhållanden som egentligen upploppen handlar om.

Men kan vi klara det, tro? Eller har det gått för långt redan. Frågan om hur vi skapar digital delaktighet är en ny väg vi kan utforska.

Allt gott!