Grattis Egypten!

Han hade väl inget val, han var tvungen att avgå. Alla han hade med sig var väl bara köpta. Det var säkert inte så från början, men jag förstod att det var något genomsjukt i det systemet när vi var nere för några veckor sen och semestrade. Dahab, vilket är namnet på orten där vi vilade ut och fick lite andrum, kan väl liknas vid något slags Smögenidyll, fast därnere då med deras mått mätt. Ett ställe att bada på, chilla, strosa runt i, äta gott, shoppa loss och om man törs dyka ner i korallrevens vackra undervattensparadis. Vi gjorde detta och vi kunde närma oss Egypten med den skyddande charterturistens glasögon på och vi ville ju bara (ha det) gott. Vi skojade om att vi skulle se upp för hajarna. M var modigare än mig, men jag var aldrig rädd.

Men så kom vi till Kairo. Fasaderna långt in i centrum var spruckna och smutsiga, tiggare fanns det gott om och gatulivet vittnade om sociala klyftor. Vi hade egen guide och chaufför och trots att vi var ett litet slutet sällskap så sänktes rösten i bilen när man talade om sin regering och Mubarak. Ilskan över höstens fejkade valseger var uppenbar, likaså var man frustrerad över korruptionen och bristen på ekonomiska reformer och man svor över den ineffektiva statsapparaten. I Kairo hamnade vi mitt i detta och den politiska stämningen kokade (!) på något sätt. En händelse som etsade sig fast i mitt minne var vid pyramiderna. Jag hade fjärilar i magen när vi närmade oss området, ungefär som när jag som barn skulle se Mona Lisa första gången, för det kändes så mäktigt. Och de var, precis som tavlan i Louvren, mindre och mer vardagliga än jag trodde.

Då, där utanför, blev jag tilltalad av en aggressiv försäljare, något som det fanns väldigt gott om i Kairo. Långa, fixerade blickar, förhörande sätt att kommunicera och skuldbeläggande klander om man valde att avstå vad de nu ville prångla ut. Han nu var snäppet värre och jag tog till, förutom en bortvänd blick, med ett uttryck jag lärt mig i Dahab "lalala" för att markera att jag inte ville ha kontakt. Till min lättnad kommer en polis åt vårt håll och växlar några ord med mannen. Jag hinner emellertid inte ens dra en suck innan jag får se säljaren överräcka en näve med pengar till polismannen, som stoppar dem rakt i fickan för att sedan bara vända ryggen åt oss båda och vandra därifrån. En sjuk värld. Mubaraks bygge.

För de flesta egyptier jag mötte för övrigt var både ödmjuka, vänliga och måna om varandra och sin omvärld. Som dykinstruktören som klappade om en av de många herrelösa hundarna som strök runt på stränderna, med orden "de här hjälps vi alla åt att ta hand om - de är allas". Eller den gången då, efter att jag betalat, försäljaren för sedelbunten mot sina läppar och vid kyssen utbrister "bara åttio pund för dig, men för mig är det en miljon, vackra ögon, vacker dag".

Så lycka till Egypten och hoppas att ni lyckas skapa ett nytt demokratiskt system.

Allt gott!