Radhuslängan, jag och en påsk.

Vi har börjat rota oss och det inte bara i en ny stad, utan i en ny typ av boendemiljö. Min yngste son F bidrar starkt till att vi acklimatiserar oss här. Som förra helgen när han började göra personliga visiter i området. Han knackar på och går bara in helt enkelt. Han är lättpratad och blir omtyckt. De större grabbarna brukar köra rundpingis på lekplatsen eller dra ihop ett fotbollslag på baksidan. Det finns något kollektivistiskt över detta att bo i radhus, som jag börjar gilla. Lekplatserna t ex används av många. Delvis för att tomterna är för små för att rymma horden av ungar, men också för att lekarna skall öppnas för alla. Även vi vuxna samlas där för att växla ord och hålla oss ajour. Hittills har jag varit den lite udda fågeln här, inte bara det att jag är nyinflyttad, utan för att jag har lite mer annorlunda arbete än de övriga, jag reser oftare och är tveklöst mindre ordentlig än de andra. Jag är den enda som bor själv med barn. Vad gör vi med varandra, radhusområdet och jag? Det funderar jag över denna påskaftonskväll efter att ha snattat för mycket godis från ungarnas påskägg.

Det finns nästan ingenting riktigt normalt med mig och min historia. Hela mitt liv handlar på ett sätt om utanförskap. Inte sällan är jag stolt över alla olika krökar på min väg, men det kan också få mig att känna mig ensam. Men här i radhuslängan måste man hela tiden konfronteras med de där sidorna för man stöter hela tiden mot de andra. Mot det Normala.

Eftersom det är påskafton idag drar jag med mig kidsen ner till kyrkan (M: men va faa...)för att tända ljus. Mitt sätt att prata lite med alla jag hört ihop med någon gång och så vill jag att barnen skall få lite känsla för...våra andliga rum. Där pågår en fotografisk utställning som just nu är placerad i domkyrkan: "Via Dolorosa" - vem ser jag? Vem ser mig? av Elisabeth Ohlsson Wallin. Om mobbing och utanförskap och analogin görs förstås till Jesus väg till korset. Från korsfästelsens förnedring till återuppståndelsens upprättelse. Lite dramatiskt, men kastar ett visst förklarande ljus också över vår tillvaro i radhusnormaliteten. M och jag går runt och småpratar om bilderna, som genomgående har barn som motiv. Han tycker den är bra och är särskilt nöjd med att den inte handlade om gud (!). Mig fick den att tänka på skillnaden mellan det valda utanförskapet och det man kan bli utsatt för, genom att bli bortvald. Jag tror fotografen Ohlsson Wallin ville få oss att se rörelsen från det utstötta utsatta till det erkända och älskade. Få oss att se alla hjälpande händer. Kanske uppmana oss att hjälpa till med att bära varandra kors.

Jag tror att radhuslängan kommer att lära mig det där med att bara vara som alla andra. I god mening.

Allt gott!

Måste det göra så ont?

Vad? Att förändras. Igår var jag på bio och såg The Black Swan, en berättelse om en ballerina, som för att lyckas med sin drömroll i baletten Svansjön, var tvungen att göra upp med sitt gamla jag och få tag i sina destruktiva och oberoende sidor. Ungefär så uppfattade jag den. Man vet inte vad som var inre eller yttre, men vi fick se en kvinna som förändrades just genom att ta klivet in i den där speciella huvudrollen. För att lyckas med det behövde hon bryta upp och hitta sig själv. Hitta sin kropp och sina impulsiva känslor. Hitta sin egen skaparkraft, kanske.

Jag tyckte det var en fantastisk film. En film om att förändring gör ont. Något måste dö för att något nytt skall födas. Och man vet inte hur det kommer att gå.

I bakgrunden, men ändå som en slags primus motor, finns den rovlystne regissören, som likt vargen i rödluvan, biter till och förför den spröda kvinnan när han kan. Dödens drivkraft - ormen i paradiset. Min vän R, som i motsats till mig inte är den grubblande typen, såg det kort och gott som att det var en mycket ensam dansös som blir sjuk. Se den!

Verklighetens tillvaro är ju inte lika tillspetsad. Där (här?) är det sällan vi ser några totala uppbrott och inte ens en omstörtande revolution förmår skapa helt nya system. Skall man vara riktigt svartsynt så kan man konstatera att hundarna återvänder till sina spyor, gamla diktaturer ersätts av nya förtryckande system och ränder tycks ändra sin färg och form ytterst långsamt. Och tror vi på Karma och återfödelse, ja då kommer vi väl aldrig loss. Det är våra rutiner som styr.

Men.

I det långsamma och varaktiga, i upprepningarnas stilla vardag finns också väldigt mycket fint och gott. Den delade tillvaron som vi alla har att tampas med, alla goda möten som återuppstår och det att inget någonsin slutar växa. För varje nytt barn som föds föds alltid en ny unik möjlighet.

Efter filmen gick vi och lyssnade på lite svängig klubbmusik och jag kom på mig själv med att smyghänga vid scenen och bliga på den sexige sångaren Tom Maxwell, på samma lystna sätt som jag gjorde i tonåren. Fy sjutton.

Allt gott!