Radhuslängan, jag och en påsk.

Vi har börjat rota oss och det inte bara i en ny stad, utan i en ny typ av boendemiljö. Min yngste son F bidrar starkt till att vi acklimatiserar oss här. Som förra helgen när han började göra personliga visiter i området. Han knackar på och går bara in helt enkelt. Han är lättpratad och blir omtyckt. De större grabbarna brukar köra rundpingis på lekplatsen eller dra ihop ett fotbollslag på baksidan. Det finns något kollektivistiskt över detta att bo i radhus, som jag börjar gilla. Lekplatserna t ex används av många. Delvis för att tomterna är för små för att rymma horden av ungar, men också för att lekarna skall öppnas för alla. Även vi vuxna samlas där för att växla ord och hålla oss ajour. Hittills har jag varit den lite udda fågeln här, inte bara det att jag är nyinflyttad, utan för att jag har lite mer annorlunda arbete än de övriga, jag reser oftare och är tveklöst mindre ordentlig än de andra. Jag är den enda som bor själv med barn. Vad gör vi med varandra, radhusområdet och jag? Det funderar jag över denna påskaftonskväll efter att ha snattat för mycket godis från ungarnas påskägg.

Det finns nästan ingenting riktigt normalt med mig och min historia. Hela mitt liv handlar på ett sätt om utanförskap. Inte sällan är jag stolt över alla olika krökar på min väg, men det kan också få mig att känna mig ensam. Men här i radhuslängan måste man hela tiden konfronteras med de där sidorna för man stöter hela tiden mot de andra. Mot det Normala.

Eftersom det är påskafton idag drar jag med mig kidsen ner till kyrkan (M: men va faa...)för att tända ljus. Mitt sätt att prata lite med alla jag hört ihop med någon gång och så vill jag att barnen skall få lite känsla för...våra andliga rum. Där pågår en fotografisk utställning som just nu är placerad i domkyrkan: "Via Dolorosa" - vem ser jag? Vem ser mig? av Elisabeth Ohlsson Wallin. Om mobbing och utanförskap och analogin görs förstås till Jesus väg till korset. Från korsfästelsens förnedring till återuppståndelsens upprättelse. Lite dramatiskt, men kastar ett visst förklarande ljus också över vår tillvaro i radhusnormaliteten. M och jag går runt och småpratar om bilderna, som genomgående har barn som motiv. Han tycker den är bra och är särskilt nöjd med att den inte handlade om gud (!). Mig fick den att tänka på skillnaden mellan det valda utanförskapet och det man kan bli utsatt för, genom att bli bortvald. Jag tror fotografen Ohlsson Wallin ville få oss att se rörelsen från det utstötta utsatta till det erkända och älskade. Få oss att se alla hjälpande händer. Kanske uppmana oss att hjälpa till med att bära varandra kors.

Jag tror att radhuslängan kommer att lära mig det där med att bara vara som alla andra. I god mening.

Allt gott!