Varför sitter jag här nära alla andra är i Almedalen?

Det är mitt i sommaren och jag har precis skickat iväg mina sista rapporter och examinationsbetygen är satta.  Både det som jag är stolt över och några surdegar är hanterade på ett sätt som gör det möjligt att ta de där första underbara djupa andetagen som befriar. Ledig. Jäklar vad jag behöver det!
Ändå kan jag inte riktigt låta bli att bliga lite på det som händer i Almedalen. Det är väldigt attraktivt med politiska diskussioner just nu, tycker jag. Många frågor som ställs på sin spets och ställer krav och vi lever i en otroligt komplex värld, där minsta lilla rörelse på en liten punkt i byn kan få genklang ända bort till andra sidan jordklotet. Våra rum försvinner med den här nya digitala tekniken och vi blir samtidiga på ett sätt som som både lockar och skrämmer mig. För tänk om vi blir likadana överallt. Det är inte bara bra. Just nu är utbildningspolitiken het och vi inom akademin är engagerade både som forskare och lärarutbildare. Vad är viktig och riktig kunskap och vad behöver vi veta för att skapa ett gott samhälle? En hel del, men framförallt behöver vi lyssna på varandras olika erfarenheter. Kaka söker maka och vi blandar oss lagom djärvt.

Jag blir otroligt provocerad av kulissjämställdhet, när man tar in en kvinna för att det behövs en kvinna...eller när invandrare får sitta med och prata förortsfrågor för att det behövs en invandrare. Det är klart att vi ser oss själva i andra. Det är därför vissa grupper uppmärksammar saker som andra grupper inte ens lägger märke till.  Det är relevant att förortsfolket talar förort. Men det provocerar mig ändå. Jag saknar Husbydebattanterna i Almedalen. Skicka ut stureplanskidsen till förortskontoren och sätt förortsungarna på bankkontoren i city och blanda upp människorna som finns i TV.

Nåja, nu skall jag vara ledig och jag har redan tjuvstartat lite genom en vecka på Koster och jag skall försöka ta en dag i taget, så gott det går. Jag har just köpt en ny villa som jag ska bygga lite på och jag skall upp till Dalarna och ta färdigt körkortet som legat på is ett helt år. Tänk jag inte är klar med det än? Jag känner inte igen mig själv :):). Hela mitt liv har jag varit duktiga Angela, självförsörjande och kämpande med mina två tomma och faktiskt gjort människor galna med mina veckohandlingar och femårsplaner och nu... har jag blivit snudd på arrogant när det gäller målmedvetenhet. Det bästa är nog att kunna växla lite. Jag känner en viss medkänsla för vännerna med minutscheman, men avundas dem som är uthålliga nog att genomföra sina insparade jordenruntresor. Själv har jag bokat charter på höstlovet och Sälen på jullovet för mig och kidsen, det får ses som en kompromiss.

Jamen varför? Njae, men jag hade inget riktigt tungt uppdrag som drog mig dit. men det kommer nog.

Allt gott!

Meningsskiljaktigheter, debatt, förhandling, friktion, frustration, konflikt, motstånd och bilbränder- hur kan vi mötas och forma framtiden?

För mig är det okej, jag är uppvuxen i en kommunikationskultur som någon beskrev som New York stilen, jag klarar när det gungar lite och kan nästan bli inspirerad av att det hettar till emellanåt. Det väcker kroppen. New York stilen är lite snabb och innebär att alla pratar i munnen på varandra och så var det nog i min uppväxt. Det är en styrka att klara av oenigheter och olika åsikter, det är min erfarenhet både på ett personligt plan och i organisationsförändringar.

I det projektet jag jobbar med just nu stöter jag på många ord för oenighet. Meningsskiljaktigheter, oklarhet, ovilja, oförmåga, friktion, frustration, konflikt och motstånd. Det finns olika nivåer av tolerans för konflikter. Vi har olika temperament som individer och i olika verksamheter och kulturer bejakar vi detta i högre eller mindre grad. Det vore förmätet att säga att det ena är mer rätt än det andra. Men att klara av att se och hantera det här med olikhet är ganska bra. Man lär sig mycket av varandra om man byter utsiktsplats. En levande demokrati bygger på principen om värdepluralism och yttrandefrihet, något vi måste försvara igen och igen. Politiska beslutsprocesser och organisationer formas också för att ta hand om och dämpa våra meningsmotsättningar.

Men vi måste vara vaksamma på att vi vaskar bort för mycket oenighet och skapar tystnad och, för att spetsa till formuleringen i Harry Martinssonsk anda, ett visst mått av förljugenhet. Avståndet mellan vad som formuleras på ett retoriskt plan, i en policy eller ett direktiv, och de tankar och känslor som finns hos dem som inte alls tycker att det där är särskilt bra i praktiken kan bli gigantisk. Ett snabbt växande främlingshat och upplopp i invandrarförorter kan vara ett tecken på att vi väntar för länge med att släppa in andra i våra offentliga samtal och beslutande församlingar. Att en del grupper inte kommer in i våra procedurer kan i sin tur bero på att det finns barriärer och hinder som bara de ser som möter dem.

Jag var nyligen inne och talade om det digitala delaktighetsbegreppet med personer från alternativrörelser som Fair Trade och Civilolydnadsrörelsen. Jag ville sätta tankarna som finns i de etablerade institutionerna i relief mot resonemang som mer aktivt ställer sig vid sidan av eller i opposition mot rådande ordning. Motstånd kan både vara farligt som vid upploppen i Huseby och det finns motstånd som i ett historiskt perspektiv gör samhället bättre. Se på äktenskapet, som det har förändrats tack vare bland annat kvinnorörelsens motstånd. Idag kan kvinnorna både ärva, rösta och säga nej om de inte vill.

Här handlar delaktighet just om att bjuda motstånd mot det som representerar maktordning det som uppfattas som är normalt och accepterat, ses som falska verkligheter och till och med förtryck. Motståndet har på ett sätt ett egenvärde. De är ofta djupt engagerade och beredda att lägga ner mycket av sin fritid för att driva på utvecklingen. Här finns en form av delaktighetslogik som är konfrontativ, det valda utanförskapet ses som positivt och  utanförskapet fungerar som ett skydd från majoritetsuppfattningen. Jag tror det stärker en levande demokrati att se att det finns konstruktivt motstånd och jag skulle önska att vi kunde rikta en del av upploppsvreden i exempelvis förorterna mot samtal och dialoger inte för att tysta, utan för att ta till vara den kraften och kunskapen om de frågor och förhållanden som egentligen upploppen handlar om.

Men kan vi klara det, tro? Eller har det gått för långt redan. Frågan om hur vi skapar digital delaktighet är en ny väg vi kan utforska.

Allt gott!

Lite uppvärmning

Jag skulle göra ett blogginlägg till Digimeet som skall gå av stapeln nästa vecka och jag har hållit på ett tag med utkastet. Tänkte bara värma upp lite med min egen först. Det är så nytt, tänk om det spricker direkt? Komplicerad kontext att jobba i rent socialt, med politiska dimensioner utöver den traditionella höger-vänsterskalan. Aktörer med en spridning från skatteverket till Stadsmissionen och så alla enskilda personer vars blick man mött i ett ivrigt ögonblick när vi båda möjligen  förstod oss på det hela. Så mycket kunniga tjänstemän och forskare som jag får förmånen att möta. Jag får inblick i departementsarbetet på ett sätt som jag inte riktigt fått tidigare.

   Vad skulle min mamma och pappa säga om de såg mig nu, har jag funderat på, när jag rör mig alltmer vanemässigt i maktens korridorer. De var så små och jag minns att mamma alltid förställde rösten när hon ringde till försäkringskassan. De fjäskade, men det gjorde dem samtidigt rasande och jag vet i mitt stilla sinne att om JAG gjorde det skulle de inte visa någon nåd. Jag håller mig kall.

  Men det är inte lätt för jag är nästan lite förälskad :). Arbetet med att skapa delaktighet är som en folkrörelse som gror och spirar lite överallt. I kommunerna, i organisationer, i media och i IT branschen både den mer affärsinriktade och den som är kultur- och upplevelseorienterad. Vi navigerar i ett digitalt landskap och frågan, eller kravet, att alla skall vara delaktiga driver fram ett imperativ som säger : hör till! Det är lätt att stå för de värderingar som ligger i botten. Låt oss titta nära på det som drivs på underifrån, nu måste vi bli bättre på att förstå hur tekniken skapar mening i människornas värld. Strukturfunktionalismen har fått sin chans.
 
   Jag vet väl hur strukturer och gemenskaper kan innebära att vissa grupper blir utanför. Det är grymt, men världen är stratifierad och det finns inga sociala frizoner. Och det där hörtillet är både upproriskt och fredsbevarande. Att skapa delaktighet på nätet handlar både om att bygga broar och riva murar. Det kan vara tekniska, ekonomiska och sociala eller vara bundet till kulturella vanor. Det finns filosofer som visar på maktordningens logik, Foucault är en klassiker, och i verkligheten finns det kroppar som antingen lider eller trycker ner. Vi är aldrig i harmoni alla, den som påstår det hycklar.
 
   Flickan som begick självmord i Kumla är ett tragiskt exempel på hur utstötning på nätet kan slå sönder och vara destruktivt. Sexismen i IT kulturen slår hårt mot tjejer och våra metoder för att granska kan hamna i konflikt med vårt behov av att värna yttrandefriheten. Och så finns också det motsatta, som har med nätet att göra där jag nyligen hörde en kursdeltagare på ett missbruksboende berätta om hur den första egna datorn, några enkla appar på  mobilen och ett facebookkonto blir små konkreta steg mot och symboler för återgången till ett normalt liv efter år i drogrelaterat utanförskap. Inkopplingen till oss andra kan verkligen befria. De äldre är ett annan grupp som är en enorm resurs i digitaliseringsfrämjande arbete. Jag upplever nästan att de går före när det gäller att finna vissa arbetsformer.

Varför bloggar jag inte mer? Jag vet inte. Det var en ovanligt kall vinter i år, var det inte? I mitt nästa hus måste det finnas öppen spis. Det är viktigt också för själen.

Allt gott!
   

Det ropar och jag svarar - svårare än så är det inte

Jag tänkte skriva om teknikkrånglet och jag kommer att hålla mitt löfte, för jag ska syssla med just detta under hela den här våren.Det som skulle ha blivit en skriven akt av frustration och vanmakt i förhållande till havererade telefoner, trasiga datorer och dålig uppkoppling samt knepiga telefonköer och omkopplingar som kunde göra den allra mest tålmodige personen till haverist blev bara en tystnad. Jag tystades, kan man säga, eller kopplades ur. Och jag är bara en bagatell i universum, men tänk om det drabbar flera, kanske hela folk. Sårbarheten är uppenbar och vi skall inte lägga vårt öde i händerna på IT-teknikerna. De kalibrerar (!) för dåligt.

Men inte längre. En frustration blev ett engagemang och nu har jag till och med fått ett regeringsuppdrag att undersöka villkoren för digital delaktighet respektive digitalt utanförskap utifrån ett medborgarperspektiv. http://www.digidel.se/just-nu/regeringen-ger-linneuniversitetet-i-uppdrag-att-studera-hur-frivilliga-krafter-bidrar-till-okad-digital-delaktighet/ En händelse som skulle kunna vara en tanke. Vinkeln som skall brukas är den nerifrånstyrda, frivilliga insatsen att skapa delaktighet och jag kommer att få hjälp av myndigheter som Handisam och Post- och Telestyrelsen, Digidel och förstås biblioteken. Jag skall bjuda in några spännande forskare till rundabordssamtal och jag skall granska de utvärderingar som gjorts. Det skall bli väldigt intressant.

För övrigt har jag och F börjat åka skridsko och vi gillar det. Och så har börjat se mig om efter ett nytt hus.

Allt gott!