Jag är med.

Vad sjutton är det som gör oss människor värdiga, egentligen. Vad är det som gör att vi kan stå raka och liksom bara ta vår rätt att få finnas till. På samma villkor som alla andra. Inte mindre. Inte mer. Men med. Jag har fött fram tre barn. Värdiga, önskade och älskade. Hur kan jag ens komma på att ställa frågan. Som om inte alla?

Sitter på SAS planet till Stockholm jag ombokats till från New
York, vilket i sin tur kommer sig av förseningar i Denver. Flygvärdinnorna är jättefina när de lotsat mig vidare och resonerar mig igenom olika färdalternativ. När de, efter att först ha värmt mina frusna missade-flighten-händer och torkat mina lessna längtar-hem- till-barnen ögon, sticker till mig en flaska vitt som vore det en ordination.

Gillar särskilt en trådsmal, lite äldre med den rätta höjden på kindbenen som motsvarar det ideal jag kan tänka mig att Jan Carlzons rivna pyramider krävde när hennes karriär en gång började. Hon och jag, på något oförklarligt sätt, får kontakt och delar plötsligt resan. Hur kul kan det vara att servera griniga resenärer en massa nötter och sprit, undrar jag utan att öppna munnen. Ungefär lika kul som att vilja till Köpenhamn och hamna i Stockholm, svarar hon lika ordlöst. Vi skall båda hem, men vägen blir inte vad vi hade tänkt.

Den här veckan var jag då i Colorado och rekognoserade, som jag skulle. Möter alla dem jag behöver känna och knyter kontakter och väver strukturer för fortsatt samarbete på både lärosätes och ämnesnivå. På dagarna har framgången faktiskt verkat uppenbar. Aah jag gillar amerikanerna, de är bättre än jag trodde. Den svenska modellen känns fräsch här. Vi har en del inkluderande vinklar, som de ser som alltför politiska och svåra. De har en annan vana att gripa tag och strategiutveckla än vi. Men varje natt har jag också vaknat till en stund lite kallsvettig, för att jag gjort en andra mer kritisk genomläsning av alla inre minnesanteckningar. Ovan vid att räcka till.

Och jag prövade på slalom i Aspen. Och det gjorde mig så glad att susa nerför. Fast jag är mycket mindre skicklig än de flesta andra. Jag är trött på kvasiintellektuell medelklasskverulans, jag tycker skidåkning och bergsvandring är mycket intressantare. Det är utveckling för mig.

Jag har sagt det förut, det är inte lätt men det gäller att våga tro på sig själv och sitt uppsåt även när förmågan sviktar. Men flygvärdinnan, som skojar med mig om att jag ”tjötar” när jag ber om ett glas till efter en stund, henne tror jag stenhårt på. Hon har nog också många fina minnen från alla sina resor, även om en del drömmar nog krossades. Eller så här är det: jag tror på alla människor som kan möta en annan människas blick. Särskilt min (!).

Allt gott!