Kvinnorna regerar

Alltså, ett sätt att se på livet är att räkna upp alla aktiviteter och program man är en del av. Vad man jobbar med, vad man på ett rimligt sätt vill uppnå och var på egendoms- och statuskartan man befinner sig. Jag är också sådan, jag har det draget, det bara att erkänna. Det tog hårt på mig att downscala ner till ensammamamman i ett småstadsradhus. Derangera, i min ålder, jag som kämpat och stått i under hela livet. Jag har vänner som blir otroligt provocerade av den här typen av jämmer från min sida och jag kan förstå dem i någon mån. Min poäng är dock att det, trots att det möjligen är nödvändigt, är ganska svårt att få syn på sig själv utan alla sina sammanhang.Vem är man egentligen när man inte har några kläder. När man inte har någon roll att spela, eller någon relation att förhålla sig till. I familjen eller professionellt.

En av de bästa filmerna jag vet, som fångar den där kombinationen av att förlora allt och ändå återfinna sig själv i ruinerna är Kieslowskis Den Blå Filmen. Berättelsen om kvinnan som genom en trafikolycka förlorar man och barn och som sörjer så starkt så att basunerna dånar. Men som när hon börjar skrapa på fernissan av sin forna idyll inser att hon lämnar bakom sig både sådant som var vackert och det som är trasigt. Hade hon inte funnit en ny gemenskap vet man inte hur det hade gått.

Jag tror vi är rätt många som undersöker vad som egentligen finns där under vår medelåldersyta. Alltså vem man är bortom eller på grund av alla avtryck. Jag tycker jag ser det både på mig själv och i min omgivning. Jag blir imponerad av människor som bara lägger av. Säger upp sig. Byter bana eller vänder sig om åt ett helt annat håll. Kan det rentav vara modigt att ge upp?

Men så är det då kvinnodagen idag och man kan väl inte blogga om uppgivenhet då! Själv har jag vabbat med kräksjuka barn och gör därmed vad som är rätt och riktigt för mina fina söner, men jag känner mig ändå nästan lite skyldig. På kvinnodagen. Borde man inte tagit emot något ärofyllt pris i någon riktig machogenre eller stått på en barrikad och rasat istället. Jag drar mig till minnes en annan kvinnokväll för evigheter sen. Vi var ett tjugotal tjejer som ställde till med fest för att protestera mot manssamhället genom att se till att bli bakis på jobbet dagen efter. Vi sjöng, drack vin och delade med oss av historier om det utsatta och det förtryckta. Rätt medvetna och vi förstod av våra äldre systrar att vi hade en historia.

Jag var så arg på alla manliga strukturer när jag var ung, men idag ser jag på det där på¨ett annat sätt. Jag ser männens maktlöshet och oförmåga på de mer privata arenorna och jag ser kvinnornas motstånd mot sina medsystrar när de inte följer med strömmen på arbetsplatserna. Jag ser framförallt hur det är de gifta, välutbildade kvinnorna som tar timeouter och unnar sig retreattid och jag hör de konstnärliga kvinnorna skämta om att de vill ha män med god ekonomi. Jag har en städfirma som drivs av en gymnasiekille, med enbart manlig personal. Jag kommer på mig själv på möten, där någon man hävdar sig med maktspråk och ignorerar mina frågor, att jag blivit rätt VAN vid det. Att jag rentav då och då blir lite smickrad(!) av den typen av agerande eftersom det indikerar att jag nog gjort intryck.

Idag blir jag faktiskt mer provocerad av klassförtryck och etnocentrism.Men det skall jag kanske blogga om en annan dag.

Allt gott!