Poff sa det så halkade våren iväg och sommaren satte, på ett par veckor helt enkelt bara igång. Nu sitter jag här nyvaken i ett annat hem.Den här lilla trean i Borås skall bli vår bas ett tag framöver i väntan på det riktiga huset där vi sen stannar. Det är högt i tak, fina fönster, men nästan ingen plats för förvaring.
Skrattar för mig själv när jag tänker på att jag med mitt stolta resandeblod inte kommit längre än till Borås :). Men det blir nog en bra utgångspunkt en tid framåt. Semestern består av att komma i ordning på ett praktiskt plan och i helgen när grabbarna kommer från sina veckor hos pappan ska vi äntligen ta oss ut till havet. Längtar vanvettigt mycket efter sol och saltvatten. Vi börjar på en Västkustfestival på Hönö i veckan och därefter skall vi ta oss till både Strömstad och Åhus. Kom hem C, och du med V, och hälsa på för vi längtar så mycket efter er.
Kontoret återses ICKE förrän i slutet av augusti.
Nu måste jag vila och ta fram allt det andra man behöver för att leva ett gott liv.
Som...t ex...Tja, jag kommer väl på det så småningom.
Allt gott!
fredag 13 juli 2012
onsdag 28 mars 2012
Moving on
Det finns mycket att berätta om nu, för det händer saker hela tiden. Det är som om livet forsar fram med alla händelser och situationer. På ett sätt står jag en bit ifrån, som följde jag en egen tideräkning och hade en egen livspuls. När jag då och då hoppar på en del avgångar kan jag dock njuta av farten och känslan rörelsen i rörelsen. Det finns en slags överlåtelse i båda lägena som känns ok.
Alltså på jobbet befinner vi oss just nu i en uppifråndriven omorganisation, som även en relativt stresstålig person som jag själv, måste tillstå genomförs väl hastigt. Många förstår inte ens poängen till fullo, däribland jag själv. En helt ny organisation skall på plats, med allt vad det innebär i form av nya beslutsstrukturer och ommöblering bland personalgrupperna på bara några månader. Jag har varit med om väldigt många sådana här processer, så jag är rätt van. Ibland väcker det min entusiasm: nu j-ar skall man väl ändå bli av med...få ordning på...eller..nu ska vi banne mig...Och jag minns med fasa förändringar som väckt all min mobilisering MOT. Livrädd för att det jag kämpat fram skulle förstöras och hotas av de DE ANDRA, de med sämre avsikter. Bägge förhållningssätten är egentligen rätt okej för de väcker kampviljan och ger jobbet en mening utöver de egna arbetsuppgifterna. Den här gången agerar jag ansvarsfullt men inte överdrivet engagerat, det vill säga jag håller de möten som skall hållas och orienterar mig i förutsättningar och direktiv. Tar de kontakter som behövs för att mobilisera och parera, så vi tar oss igenom i så gott skick som möjligt. Frågorna blir lite i stil med: hur kan vi ta hjälp av det här läget för att hålla vår kurs. Var är ytorna och vad finns det för handtag. Vem kan vad och vem kan man lita på. Ja, ni vet.
Den här gången är jag inte så känslomässigt engagerad. Jag håller nog på att bli gammal ;) Jag tänker att det ordnar sig och gör det inte det, så kommer det ändå att komma en ny process igen om ett tag. Den tiden då jag verkligen trodde att förändring var en absolut rörelse från en punkt till en annan är sedan länge förbi. Och jag gillar samtalstonen på det här lärosätet och har stort förtroende för den närmaste ledningen. Känner också att vi är flera på vår avdelning som idag har möjlighet att bära utvecklingen och driva frågor tillsammans och det är rätt skönt. Vi är olika, vill inte alltid åt samma håll men det är samtidigt det som ger det akademiska livet sin unika melodi.
Parallellt med detta, och mitt i den här turbulensen, börjar jag också styra om mitt arbete så att det ger mig utrymme till att både forska mer fokuserat och vara mer ledig med barnen. Det borde gå.
Allt gott!
Alltså på jobbet befinner vi oss just nu i en uppifråndriven omorganisation, som även en relativt stresstålig person som jag själv, måste tillstå genomförs väl hastigt. Många förstår inte ens poängen till fullo, däribland jag själv. En helt ny organisation skall på plats, med allt vad det innebär i form av nya beslutsstrukturer och ommöblering bland personalgrupperna på bara några månader. Jag har varit med om väldigt många sådana här processer, så jag är rätt van. Ibland väcker det min entusiasm: nu j-ar skall man väl ändå bli av med...få ordning på...eller..nu ska vi banne mig...Och jag minns med fasa förändringar som väckt all min mobilisering MOT. Livrädd för att det jag kämpat fram skulle förstöras och hotas av de DE ANDRA, de med sämre avsikter. Bägge förhållningssätten är egentligen rätt okej för de väcker kampviljan och ger jobbet en mening utöver de egna arbetsuppgifterna. Den här gången agerar jag ansvarsfullt men inte överdrivet engagerat, det vill säga jag håller de möten som skall hållas och orienterar mig i förutsättningar och direktiv. Tar de kontakter som behövs för att mobilisera och parera, så vi tar oss igenom i så gott skick som möjligt. Frågorna blir lite i stil med: hur kan vi ta hjälp av det här läget för att hålla vår kurs. Var är ytorna och vad finns det för handtag. Vem kan vad och vem kan man lita på. Ja, ni vet.
Den här gången är jag inte så känslomässigt engagerad. Jag håller nog på att bli gammal ;) Jag tänker att det ordnar sig och gör det inte det, så kommer det ändå att komma en ny process igen om ett tag. Den tiden då jag verkligen trodde att förändring var en absolut rörelse från en punkt till en annan är sedan länge förbi. Och jag gillar samtalstonen på det här lärosätet och har stort förtroende för den närmaste ledningen. Känner också att vi är flera på vår avdelning som idag har möjlighet att bära utvecklingen och driva frågor tillsammans och det är rätt skönt. Vi är olika, vill inte alltid åt samma håll men det är samtidigt det som ger det akademiska livet sin unika melodi.
Parallellt med detta, och mitt i den här turbulensen, börjar jag också styra om mitt arbete så att det ger mig utrymme till att både forska mer fokuserat och vara mer ledig med barnen. Det borde gå.
Allt gott!
söndag 4 mars 2012
Vi tar oss tillbaka
Jag vet inte riktigt varför jag slutade blogga och kanske behövs ingen förklaring heller. Man kan sätta igång och man kan avsluta av mängder av skäl och växa bloggen, förvånade både mig och andra när den tog sig ton och kom att bli en del av mitt offentliga jag. Nu kallar den på mig igen och jag behöver den att samtala med. Möjligen hjälper den till att häva mig framåt igen. Upp på banan och ut i livet.
Inom en överskådlig framtid tar jag med mig ungarna tillbaka västerut, backar några steg och söker få fatt i den där känslan jag hade då men som jag tappade. Elvaåringen förlåter mig inte för att jag drog upp honom från barndomsgatan i förra och försonas nog aldrig med att ingenting blev riktigt bra i det nya. Att farsan dessutom flyttat från stan och bildar ny familj bidrar förstås till känslan av missmod.
Och jag, jag orkar bara hit men inte längre.
Hit men inte längre. Mitt i en mening tog det slut.
Självklart har det med yttre saker att göra som att vi bor långt ifrån släkt och gamla vänner, jag saknar närheten till storstan och havet och vi passar fasen inte in i området där vi bor. Men byt stadsdel bara sa både S och K, dra till Norr eller Teleborg där det finns mer Bohemer :)). Många pendlar både till Kalmar, Malmö, Lund och Göteborg och på vår institution pendlar någon ända till Karlstad. Men sonen vill tillbaka- jaja vi ska ge det en chans först, en riktig chans måste få lite tid - och flyttar vi nu så tar vi oss tillbaka till Göteborg/Borås.
Ångrar vi oss?
Jo det är en viktig fråga och jag måste svara att ja det gör vi på ett sätt. Det var en stor investering att lämna allt, hus, jobb och en social tillvaro som fungerade rätt väl. Men samtidigt är vi stolta över att vi faktiskt försökte, vi ville att det skulle gå vägen och vi kämpade väl. Och vi har också fått ut mycket av tillvaron här. Smålands insida har fascinerat oss, först lite småskrämda av det skogskarga och småsnåla och sedan mer förtroliga med det omsorgsfulla och kvalitetsmedvetna. Här finns en social miljö som både är lite upprorisk och disciplinerad på en och samma gång. Det småländskt hållbara. De avtrycken tar vi med oss vidare. Men Öster är Öster och går inte att jämföra med Elfsborg eller Blåvitt. Jag och M har vänt på stenarna. Vi har blivit dystrare här och närmar oss saker mer motvilligt, orkeslöst och osäkert än vi borde och definitivt brukade. Nu vill vi känna hopp. Så vi tar vår säng och går, helt enkelt. Och så en hyllning till vår lilla nyfödda prinsessa Estelle, som jag tyckte skulle borde heta Berna (!). Här. Allt gott!
Inom en överskådlig framtid tar jag med mig ungarna tillbaka västerut, backar några steg och söker få fatt i den där känslan jag hade då men som jag tappade. Elvaåringen förlåter mig inte för att jag drog upp honom från barndomsgatan i förra och försonas nog aldrig med att ingenting blev riktigt bra i det nya. Att farsan dessutom flyttat från stan och bildar ny familj bidrar förstås till känslan av missmod.
Och jag, jag orkar bara hit men inte längre.
Hit men inte längre. Mitt i en mening tog det slut.
Självklart har det med yttre saker att göra som att vi bor långt ifrån släkt och gamla vänner, jag saknar närheten till storstan och havet och vi passar fasen inte in i området där vi bor. Men byt stadsdel bara sa både S och K, dra till Norr eller Teleborg där det finns mer Bohemer :)). Många pendlar både till Kalmar, Malmö, Lund och Göteborg och på vår institution pendlar någon ända till Karlstad. Men sonen vill tillbaka- jaja vi ska ge det en chans först, en riktig chans måste få lite tid - och flyttar vi nu så tar vi oss tillbaka till Göteborg/Borås.
Ångrar vi oss?
Jo det är en viktig fråga och jag måste svara att ja det gör vi på ett sätt. Det var en stor investering att lämna allt, hus, jobb och en social tillvaro som fungerade rätt väl. Men samtidigt är vi stolta över att vi faktiskt försökte, vi ville att det skulle gå vägen och vi kämpade väl. Och vi har också fått ut mycket av tillvaron här. Smålands insida har fascinerat oss, först lite småskrämda av det skogskarga och småsnåla och sedan mer förtroliga med det omsorgsfulla och kvalitetsmedvetna. Här finns en social miljö som både är lite upprorisk och disciplinerad på en och samma gång. Det småländskt hållbara. De avtrycken tar vi med oss vidare. Men Öster är Öster och går inte att jämföra med Elfsborg eller Blåvitt. Jag och M har vänt på stenarna. Vi har blivit dystrare här och närmar oss saker mer motvilligt, orkeslöst och osäkert än vi borde och definitivt brukade. Nu vill vi känna hopp. Så vi tar vår säng och går, helt enkelt. Och så en hyllning till vår lilla nyfödda prinsessa Estelle, som jag tyckte skulle borde heta Berna (!). Här. Allt gott!
fredag 17 juni 2011
Om det bara vore blomstertider nu
Första avslutningen i nya skolan och vädret är precis så somrigt som det ska här i småstadsidyllen. Det är lite fröjdefullt att gå sakta så här i försommarvärmen bland alla villaträdgårdar som prunkar och doftar. Och vi är ett antal som drar oss lite finklätt och högtidligt upp mot skolan i backen för att avsluta terminen tillsammans med våra skolbarn. Treorna och femmorna skall sjunga och fyrorna har fixat fikat. Föräldrar, mor- och farföräldrar och en del syskon är med. Jag får alltid en klump i halsen vid sådana tillfällen för jag bygger upp något, vad det nu är, och så lever liksom både allt som var och allt som komma skall upp i samma föreställning. Rektorn är verkligen ingen talare: "Nu säger vi tack till sexorna, ni är kaxiga nu när ni är störst, men snart är ni minst igen ha ha ha".
M är nöjd med sin avslutningslook. Turkosblått, rutigt och knälånga jeans och det där rätta avmätta uttrycket i ansiktet. Jättefin om man frågar mig. Jag tänker att han kommit in rätt bra i klassen, när jag ser att han sitter i ett gäng grabbar som alla slår varandra på skoj i huvudet med sina ihoprullade programblad. Vi sjunger Idas sommarvisa och Den blomstertid nu kommer och det tåras i ögonen.
Så går det ett dygn och då händer detta att sonens cykel blir stulen, helt söndertrasad och upphängd i ett träd (!) utstuderat som vore det en installation, just på samma skolgård där vi nyss stått och lett. Och erfarenhet läggs till erfarenhet. M gråter nästan bara om det blir storstryk i fotboll, men nu är han i upplösningstillstånd. Tårarna forsar och han är kränkt, cykeln är ganska ny och påkostad och han är stolt över den. De behövde inte ens en cykel, de ville bara vara dumma. Jag blev så upprörd att jag gjorde två polisanmälningar. En för stöld och en för kränkning. Möjligen borde jag agera gentemot skolan på något sätt, men jag är inte riktigt klar över hur.
Vi fixade en ersättningscykel snabbt och helgen skall uteslutande ägnas åt att hitta tillbaka till den där känslan av att lusten och fägringen åtminstone i det långa loppet är större. Jag menar, vad skulle vi annars göra?!
Allt gott!
lördag 23 april 2011
Radhuslängan, jag och en påsk.
Vi har börjat rota oss och det inte bara i en ny stad, utan i en ny typ av boendemiljö. Min yngste son F bidrar starkt till att vi acklimatiserar oss här. Som förra helgen när han började göra personliga visiter i området. Han knackar på och går bara in helt enkelt. Han är lättpratad och blir omtyckt. De större grabbarna brukar köra rundpingis på lekplatsen eller dra ihop ett fotbollslag på baksidan. Det finns något kollektivistiskt över detta att bo i radhus, som jag börjar gilla. Lekplatserna t ex används av många. Delvis för att tomterna är för små för att rymma horden av ungar, men också för att lekarna skall öppnas för alla. Även vi vuxna samlas där för att växla ord och hålla oss ajour. Hittills har jag varit den lite udda fågeln här, inte bara det att jag är nyinflyttad, utan för att jag har lite mer annorlunda arbete än de övriga, jag reser oftare och är tveklöst mindre ordentlig än de andra. Jag är den enda som bor själv med barn. Vad gör vi med varandra, radhusområdet och jag? Det funderar jag över denna påskaftonskväll efter att ha snattat för mycket godis från ungarnas påskägg.
Det finns nästan ingenting riktigt normalt med mig och min historia. Hela mitt liv handlar på ett sätt om utanförskap. Inte sällan är jag stolt över alla olika krökar på min väg, men det kan också få mig att känna mig ensam. Men här i radhuslängan måste man hela tiden konfronteras med de där sidorna för man stöter hela tiden mot de andra. Mot det Normala.
Eftersom det är påskafton idag drar jag med mig kidsen ner till kyrkan (M: men va faa...)för att tända ljus. Mitt sätt att prata lite med alla jag hört ihop med någon gång och så vill jag att barnen skall få lite känsla för...våra andliga rum. Där pågår en fotografisk utställning som just nu är placerad i domkyrkan: "Via Dolorosa" - vem ser jag? Vem ser mig? av Elisabeth Ohlsson Wallin. Om mobbing och utanförskap och analogin görs förstås till Jesus väg till korset. Från korsfästelsens förnedring till återuppståndelsens upprättelse. Lite dramatiskt, men kastar ett visst förklarande ljus också över vår tillvaro i radhusnormaliteten. M och jag går runt och småpratar om bilderna, som genomgående har barn som motiv. Han tycker den är bra och är särskilt nöjd med att den inte handlade om gud (!). Mig fick den att tänka på skillnaden mellan det valda utanförskapet och det man kan bli utsatt för, genom att bli bortvald. Jag tror fotografen Ohlsson Wallin ville få oss att se rörelsen från det utstötta utsatta till det erkända och älskade. Få oss att se alla hjälpande händer. Kanske uppmana oss att hjälpa till med att bära varandra kors.
Jag tror att radhuslängan kommer att lära mig det där med att bara vara som alla andra. I god mening.
Allt gott!
Det finns nästan ingenting riktigt normalt med mig och min historia. Hela mitt liv handlar på ett sätt om utanförskap. Inte sällan är jag stolt över alla olika krökar på min väg, men det kan också få mig att känna mig ensam. Men här i radhuslängan måste man hela tiden konfronteras med de där sidorna för man stöter hela tiden mot de andra. Mot det Normala.
Eftersom det är påskafton idag drar jag med mig kidsen ner till kyrkan (M: men va faa...)för att tända ljus. Mitt sätt att prata lite med alla jag hört ihop med någon gång och så vill jag att barnen skall få lite känsla för...våra andliga rum. Där pågår en fotografisk utställning som just nu är placerad i domkyrkan: "Via Dolorosa" - vem ser jag? Vem ser mig? av Elisabeth Ohlsson Wallin. Om mobbing och utanförskap och analogin görs förstås till Jesus väg till korset. Från korsfästelsens förnedring till återuppståndelsens upprättelse. Lite dramatiskt, men kastar ett visst förklarande ljus också över vår tillvaro i radhusnormaliteten. M och jag går runt och småpratar om bilderna, som genomgående har barn som motiv. Han tycker den är bra och är särskilt nöjd med att den inte handlade om gud (!). Mig fick den att tänka på skillnaden mellan det valda utanförskapet och det man kan bli utsatt för, genom att bli bortvald. Jag tror fotografen Ohlsson Wallin ville få oss att se rörelsen från det utstötta utsatta till det erkända och älskade. Få oss att se alla hjälpande händer. Kanske uppmana oss att hjälpa till med att bära varandra kors.
Jag tror att radhuslängan kommer att lära mig det där med att bara vara som alla andra. I god mening.
Allt gott!
söndag 10 april 2011
Måste det göra så ont?
Vad? Att förändras. Igår var jag på bio och såg The Black Swan, en berättelse om en ballerina, som för att lyckas med sin drömroll i baletten Svansjön, var tvungen att göra upp med sitt gamla jag och få tag i sina destruktiva och oberoende sidor. Ungefär så uppfattade jag den. Man vet inte vad som var inre eller yttre, men vi fick se en kvinna som förändrades just genom att ta klivet in i den där speciella huvudrollen. För att lyckas med det behövde hon bryta upp och hitta sig själv. Hitta sin kropp och sina impulsiva känslor. Hitta sin egen skaparkraft, kanske.
Jag tyckte det var en fantastisk film. En film om att förändring gör ont. Något måste dö för att något nytt skall födas. Och man vet inte hur det kommer att gå.
I bakgrunden, men ändå som en slags primus motor, finns den rovlystne regissören, som likt vargen i rödluvan, biter till och förför den spröda kvinnan när han kan. Dödens drivkraft - ormen i paradiset. Min vän R, som i motsats till mig inte är den grubblande typen, såg det kort och gott som att det var en mycket ensam dansös som blir sjuk. Se den!
Verklighetens tillvaro är ju inte lika tillspetsad. Där (här?) är det sällan vi ser några totala uppbrott och inte ens en omstörtande revolution förmår skapa helt nya system. Skall man vara riktigt svartsynt så kan man konstatera att hundarna återvänder till sina spyor, gamla diktaturer ersätts av nya förtryckande system och ränder tycks ändra sin färg och form ytterst långsamt. Och tror vi på Karma och återfödelse, ja då kommer vi väl aldrig loss. Det är våra rutiner som styr.
Men.
I det långsamma och varaktiga, i upprepningarnas stilla vardag finns också väldigt mycket fint och gott. Den delade tillvaron som vi alla har att tampas med, alla goda möten som återuppstår och det att inget någonsin slutar växa. För varje nytt barn som föds föds alltid en ny unik möjlighet.
Efter filmen gick vi och lyssnade på lite svängig klubbmusik och jag kom på mig själv med att smyghänga vid scenen och bliga på den sexige sångaren Tom Maxwell, på samma lystna sätt som jag gjorde i tonåren. Fy sjutton.
Allt gott!
Jag tyckte det var en fantastisk film. En film om att förändring gör ont. Något måste dö för att något nytt skall födas. Och man vet inte hur det kommer att gå.
I bakgrunden, men ändå som en slags primus motor, finns den rovlystne regissören, som likt vargen i rödluvan, biter till och förför den spröda kvinnan när han kan. Dödens drivkraft - ormen i paradiset. Min vän R, som i motsats till mig inte är den grubblande typen, såg det kort och gott som att det var en mycket ensam dansös som blir sjuk. Se den!
Verklighetens tillvaro är ju inte lika tillspetsad. Där (här?) är det sällan vi ser några totala uppbrott och inte ens en omstörtande revolution förmår skapa helt nya system. Skall man vara riktigt svartsynt så kan man konstatera att hundarna återvänder till sina spyor, gamla diktaturer ersätts av nya förtryckande system och ränder tycks ändra sin färg och form ytterst långsamt. Och tror vi på Karma och återfödelse, ja då kommer vi väl aldrig loss. Det är våra rutiner som styr.
Men.
I det långsamma och varaktiga, i upprepningarnas stilla vardag finns också väldigt mycket fint och gott. Den delade tillvaron som vi alla har att tampas med, alla goda möten som återuppstår och det att inget någonsin slutar växa. För varje nytt barn som föds föds alltid en ny unik möjlighet.
Efter filmen gick vi och lyssnade på lite svängig klubbmusik och jag kom på mig själv med att smyghänga vid scenen och bliga på den sexige sångaren Tom Maxwell, på samma lystna sätt som jag gjorde i tonåren. Fy sjutton.
Allt gott!
fredag 11 mars 2011
Byn är också jag
Vad är det som händer i den här lilla småstadsidyllen jag har flyttat till? En kvinna ett par gator bort har nyligen mördats av sin adoptivson, man har haft problem med hot från frustrerade studenter på universitetet och igår läste jag i Smålandsposten om att ett islamistiskt daghem brännts ner av okända gärningsmän. Vare sig det är hat eller förtvivlan som ligger bakom. Vad borde, eller vad kan, eller ja vad måste vi göra? It takes a village to raise a child, lär Hillary Clinton har sagt, och det är inte utan att det slår an en sträng i mig. Byn är också jag och jag är inte längre ett barn.
Jag tampas emellanåt, förmodligen med rätta, med det moraliska faktum att jag är ganska passiv i min sociala omvärld. Jag är inte med i några samhällsinriktade föreningar, jag är inte partipolitiskt aktiv, jag hjälper inte till i soppköken och jag har aldrig varit stödperson eller ens god man. Jag har ett fadderbarn, men relationen till henne bygger på en stående överföring till ett autogiro och de administrativa rutinerna hos den förmedlande biståndsorganisationen.
Det är väl gott nog i och för sig att bry sig om sina närmaste och visa sin omsorg i den lilla världen. Att se till att barnen har det bra och visa empati med de personer som har det värst. Men när man hör om sådana händelser där det gått för långt och där man ser utsattheten på sin spets, då tänker jag att man borde göra något mer utöver sitt eget lilla livsuppdrag.
Nog kan ett ökat engagemang i sin omvärld bidra till ett bättre samhällsklimat. Nog spelar våra enskilda handlingar i form av stöd och markeringar någon roll. Ja, det är klart. Jag får skärpa till mig.
Allt gott!
Jag tampas emellanåt, förmodligen med rätta, med det moraliska faktum att jag är ganska passiv i min sociala omvärld. Jag är inte med i några samhällsinriktade föreningar, jag är inte partipolitiskt aktiv, jag hjälper inte till i soppköken och jag har aldrig varit stödperson eller ens god man. Jag har ett fadderbarn, men relationen till henne bygger på en stående överföring till ett autogiro och de administrativa rutinerna hos den förmedlande biståndsorganisationen.
Det är väl gott nog i och för sig att bry sig om sina närmaste och visa sin omsorg i den lilla världen. Att se till att barnen har det bra och visa empati med de personer som har det värst. Men när man hör om sådana händelser där det gått för långt och där man ser utsattheten på sin spets, då tänker jag att man borde göra något mer utöver sitt eget lilla livsuppdrag.
Nog kan ett ökat engagemang i sin omvärld bidra till ett bättre samhällsklimat. Nog spelar våra enskilda handlingar i form av stöd och markeringar någon roll. Ja, det är klart. Jag får skärpa till mig.
Allt gott!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
