Om det bara vore blomstertider nu

Första avslutningen i nya skolan och vädret är precis så somrigt som det ska här i småstadsidyllen. Det är lite fröjdefullt att gå sakta så här i försommarvärmen bland alla villaträdgårdar som prunkar och doftar. Och vi är ett antal som drar oss lite finklätt och högtidligt upp mot skolan i backen för att avsluta terminen tillsammans med våra skolbarn. Treorna och femmorna skall sjunga och fyrorna har fixat fikat. Föräldrar, mor- och farföräldrar och en del syskon är med. Jag får alltid en klump i halsen vid sådana tillfällen för jag bygger upp något, vad det nu är, och så lever liksom både allt som var och allt som komma skall upp i samma föreställning. Rektorn är verkligen ingen talare: "Nu säger vi tack till sexorna, ni är kaxiga nu när ni är störst, men snart är ni minst igen ha ha ha".

M är nöjd med sin avslutningslook. Turkosblått, rutigt och knälånga jeans och det där rätta avmätta uttrycket i ansiktet. Jättefin om man frågar mig. Jag tänker att han kommit in rätt bra i klassen, när jag ser att han sitter i ett gäng grabbar som alla slår varandra på skoj i huvudet med sina ihoprullade programblad. Vi sjunger Idas sommarvisa och Den blomstertid nu kommer och det tåras i ögonen.

Så går det ett dygn och då händer detta att sonens cykel blir stulen, helt söndertrasad och upphängd i ett träd (!) utstuderat som vore det en installation, just på samma skolgård där vi nyss stått och lett. Och erfarenhet läggs till erfarenhet. M gråter nästan bara om det blir storstryk i fotboll, men nu är han i upplösningstillstånd. Tårarna forsar och han är kränkt, cykeln är ganska ny och påkostad och han är stolt över den. De behövde inte ens en cykel, de ville bara vara dumma. Jag blev så upprörd att jag gjorde två polisanmälningar. En för stöld och en för kränkning. Möjligen borde jag agera gentemot skolan på något sätt, men jag är inte riktigt klar över hur.

Vi fixade en ersättningscykel snabbt och helgen skall uteslutande ägnas åt att hitta tillbaka till den där känslan av att lusten och fägringen åtminstone i det långa loppet är större. Jag menar, vad skulle vi annars göra?!

Allt gott!

Radhuslängan, jag och en påsk.

Vi har börjat rota oss och det inte bara i en ny stad, utan i en ny typ av boendemiljö. Min yngste son F bidrar starkt till att vi acklimatiserar oss här. Som förra helgen när han började göra personliga visiter i området. Han knackar på och går bara in helt enkelt. Han är lättpratad och blir omtyckt. De större grabbarna brukar köra rundpingis på lekplatsen eller dra ihop ett fotbollslag på baksidan. Det finns något kollektivistiskt över detta att bo i radhus, som jag börjar gilla. Lekplatserna t ex används av många. Delvis för att tomterna är för små för att rymma horden av ungar, men också för att lekarna skall öppnas för alla. Även vi vuxna samlas där för att växla ord och hålla oss ajour. Hittills har jag varit den lite udda fågeln här, inte bara det att jag är nyinflyttad, utan för att jag har lite mer annorlunda arbete än de övriga, jag reser oftare och är tveklöst mindre ordentlig än de andra. Jag är den enda som bor själv med barn. Vad gör vi med varandra, radhusområdet och jag? Det funderar jag över denna påskaftonskväll efter att ha snattat för mycket godis från ungarnas påskägg.

Det finns nästan ingenting riktigt normalt med mig och min historia. Hela mitt liv handlar på ett sätt om utanförskap. Inte sällan är jag stolt över alla olika krökar på min väg, men det kan också få mig att känna mig ensam. Men här i radhuslängan måste man hela tiden konfronteras med de där sidorna för man stöter hela tiden mot de andra. Mot det Normala.

Eftersom det är påskafton idag drar jag med mig kidsen ner till kyrkan (M: men va faa...)för att tända ljus. Mitt sätt att prata lite med alla jag hört ihop med någon gång och så vill jag att barnen skall få lite känsla för...våra andliga rum. Där pågår en fotografisk utställning som just nu är placerad i domkyrkan: "Via Dolorosa" - vem ser jag? Vem ser mig? av Elisabeth Ohlsson Wallin. Om mobbing och utanförskap och analogin görs förstås till Jesus väg till korset. Från korsfästelsens förnedring till återuppståndelsens upprättelse. Lite dramatiskt, men kastar ett visst förklarande ljus också över vår tillvaro i radhusnormaliteten. M och jag går runt och småpratar om bilderna, som genomgående har barn som motiv. Han tycker den är bra och är särskilt nöjd med att den inte handlade om gud (!). Mig fick den att tänka på skillnaden mellan det valda utanförskapet och det man kan bli utsatt för, genom att bli bortvald. Jag tror fotografen Ohlsson Wallin ville få oss att se rörelsen från det utstötta utsatta till det erkända och älskade. Få oss att se alla hjälpande händer. Kanske uppmana oss att hjälpa till med att bära varandra kors.

Jag tror att radhuslängan kommer att lära mig det där med att bara vara som alla andra. I god mening.

Allt gott!

Måste det göra så ont?

Vad? Att förändras. Igår var jag på bio och såg The Black Swan, en berättelse om en ballerina, som för att lyckas med sin drömroll i baletten Svansjön, var tvungen att göra upp med sitt gamla jag och få tag i sina destruktiva och oberoende sidor. Ungefär så uppfattade jag den. Man vet inte vad som var inre eller yttre, men vi fick se en kvinna som förändrades just genom att ta klivet in i den där speciella huvudrollen. För att lyckas med det behövde hon bryta upp och hitta sig själv. Hitta sin kropp och sina impulsiva känslor. Hitta sin egen skaparkraft, kanske.

Jag tyckte det var en fantastisk film. En film om att förändring gör ont. Något måste dö för att något nytt skall födas. Och man vet inte hur det kommer att gå.

I bakgrunden, men ändå som en slags primus motor, finns den rovlystne regissören, som likt vargen i rödluvan, biter till och förför den spröda kvinnan när han kan. Dödens drivkraft - ormen i paradiset. Min vän R, som i motsats till mig inte är den grubblande typen, såg det kort och gott som att det var en mycket ensam dansös som blir sjuk. Se den!

Verklighetens tillvaro är ju inte lika tillspetsad. Där (här?) är det sällan vi ser några totala uppbrott och inte ens en omstörtande revolution förmår skapa helt nya system. Skall man vara riktigt svartsynt så kan man konstatera att hundarna återvänder till sina spyor, gamla diktaturer ersätts av nya förtryckande system och ränder tycks ändra sin färg och form ytterst långsamt. Och tror vi på Karma och återfödelse, ja då kommer vi väl aldrig loss. Det är våra rutiner som styr.

Men.

I det långsamma och varaktiga, i upprepningarnas stilla vardag finns också väldigt mycket fint och gott. Den delade tillvaron som vi alla har att tampas med, alla goda möten som återuppstår och det att inget någonsin slutar växa. För varje nytt barn som föds föds alltid en ny unik möjlighet.

Efter filmen gick vi och lyssnade på lite svängig klubbmusik och jag kom på mig själv med att smyghänga vid scenen och bliga på den sexige sångaren Tom Maxwell, på samma lystna sätt som jag gjorde i tonåren. Fy sjutton.

Allt gott!

Byn är också jag

Vad är det som händer i den här lilla småstadsidyllen jag har flyttat till? En kvinna ett par gator bort har nyligen mördats av sin adoptivson, man har haft problem med hot från frustrerade studenter på universitetet och igår läste jag i Smålandsposten om att ett islamistiskt daghem brännts ner av okända gärningsmän. Vare sig det är hat eller förtvivlan som ligger bakom. Vad borde, eller vad kan, eller ja vad måste vi göra? It takes a village to raise a child, lär Hillary Clinton har sagt, och det är inte utan att det slår an en sträng i mig. Byn är också jag och jag är inte längre ett barn.

Jag tampas emellanåt, förmodligen med rätta, med det moraliska faktum att jag är ganska passiv i min sociala omvärld. Jag är inte med i några samhällsinriktade föreningar, jag är inte partipolitiskt aktiv, jag hjälper inte till i soppköken och jag har aldrig varit stödperson eller ens god man. Jag har ett fadderbarn, men relationen till henne bygger på en stående överföring till ett autogiro och de administrativa rutinerna hos den förmedlande biståndsorganisationen.

Det är väl gott nog i och för sig att bry sig om sina närmaste och visa sin omsorg i den lilla världen. Att se till att barnen har det bra och visa empati med de personer som har det värst. Men när man hör om sådana händelser där det gått för långt och där man ser utsattheten på sin spets, då tänker jag att man borde göra något mer utöver sitt eget lilla livsuppdrag.

Nog kan ett ökat engagemang i sin omvärld bidra till ett bättre samhällsklimat. Nog spelar våra enskilda handlingar i form av stöd och markeringar någon roll. Ja, det är klart. Jag får skärpa till mig.

Allt gott!

Kvinnorna regerar

Alltså, ett sätt att se på livet är att räkna upp alla aktiviteter och program man är en del av. Vad man jobbar med, vad man på ett rimligt sätt vill uppnå och var på egendoms- och statuskartan man befinner sig. Jag är också sådan, jag har det draget, det bara att erkänna. Det tog hårt på mig att downscala ner till ensammamamman i ett småstadsradhus. Derangera, i min ålder, jag som kämpat och stått i under hela livet. Jag har vänner som blir otroligt provocerade av den här typen av jämmer från min sida och jag kan förstå dem i någon mån. Min poäng är dock att det, trots att det möjligen är nödvändigt, är ganska svårt att få syn på sig själv utan alla sina sammanhang.Vem är man egentligen när man inte har några kläder. När man inte har någon roll att spela, eller någon relation att förhålla sig till. I familjen eller professionellt.

En av de bästa filmerna jag vet, som fångar den där kombinationen av att förlora allt och ändå återfinna sig själv i ruinerna är Kieslowskis Den Blå Filmen. Berättelsen om kvinnan som genom en trafikolycka förlorar man och barn och som sörjer så starkt så att basunerna dånar. Men som när hon börjar skrapa på fernissan av sin forna idyll inser att hon lämnar bakom sig både sådant som var vackert och det som är trasigt. Hade hon inte funnit en ny gemenskap vet man inte hur det hade gått.

Jag tror vi är rätt många som undersöker vad som egentligen finns där under vår medelåldersyta. Alltså vem man är bortom eller på grund av alla avtryck. Jag tycker jag ser det både på mig själv och i min omgivning. Jag blir imponerad av människor som bara lägger av. Säger upp sig. Byter bana eller vänder sig om åt ett helt annat håll. Kan det rentav vara modigt att ge upp?

Men så är det då kvinnodagen idag och man kan väl inte blogga om uppgivenhet då! Själv har jag vabbat med kräksjuka barn och gör därmed vad som är rätt och riktigt för mina fina söner, men jag känner mig ändå nästan lite skyldig. På kvinnodagen. Borde man inte tagit emot något ärofyllt pris i någon riktig machogenre eller stått på en barrikad och rasat istället. Jag drar mig till minnes en annan kvinnokväll för evigheter sen. Vi var ett tjugotal tjejer som ställde till med fest för att protestera mot manssamhället genom att se till att bli bakis på jobbet dagen efter. Vi sjöng, drack vin och delade med oss av historier om det utsatta och det förtryckta. Rätt medvetna och vi förstod av våra äldre systrar att vi hade en historia.

Jag var så arg på alla manliga strukturer när jag var ung, men idag ser jag på det där på¨ett annat sätt. Jag ser männens maktlöshet och oförmåga på de mer privata arenorna och jag ser kvinnornas motstånd mot sina medsystrar när de inte följer med strömmen på arbetsplatserna. Jag ser framförallt hur det är de gifta, välutbildade kvinnorna som tar timeouter och unnar sig retreattid och jag hör de konstnärliga kvinnorna skämta om att de vill ha män med god ekonomi. Jag har en städfirma som drivs av en gymnasiekille, med enbart manlig personal. Jag kommer på mig själv på möten, där någon man hävdar sig med maktspråk och ignorerar mina frågor, att jag blivit rätt VAN vid det. Att jag rentav då och då blir lite smickrad(!) av den typen av agerande eftersom det indikerar att jag nog gjort intryck.

Idag blir jag faktiskt mer provocerad av klassförtryck och etnocentrism.Men det skall jag kanske blogga om en annan dag.

Allt gott!

Att samlas kring det goda

Här ser vi en liten, busig pojke som fyller fyra och han är ivrig när han sliter upp sina paket. Det är en tacksam ålder, skateboard och fotbollsgrejer och lite annat smått och gott gör honom glad. Jag tycker om födelsedagar, för man firar liksom bara att man är född och vid liv.

När familjen samlas tänker jag ofta på att man borde ha något intresse som man kan dela allihop och det har jag väl tänkt på i tjugofem år ungefär. Det är nog någon dröm om att man skall bindas samman av något, mer än att bara vara släkt. Som om blodsband vore omodernt och en rest från ett svunnet då. Men det är inte lätt att hitta det. Fast resa tycker vi ändå om allihop, kanske kunde vi resa någonstans tillsammans. Skateboard är för svårt för mig, jag har inte balansen. Grabbarna är mer inriktade på dataspel än att läsa böcker och pratar man trädgårdsplanering med dem så ser de bara förbryllade ut. Sen ändras det där med tiden också, förstås. Man måste både få gå egna vägar och dela en gemenskap.

Det är en intressant pendling det där mellan det egna och det delade. I veckan som gick hade vi ett nordiskt möte på jobbet och diskuterade samarbete framåt mellan våra olika lärosäten. De gemensamma beröringspunkterna måste skapas och det är i dialogen mellan personerna detta sker. Det finns en särskild kraft hos en grupp människor som plötsligt börjar tro på varandra. I akademin för vi ofta våra kamper med högst subtila medel, som våra definitioner, våra minsta gester och vår tystnad. Våra roller och positioner är ofta hårt knutna till oss som individer. Men på mötet i veckan inträffade det där som är så härligt att få vara med om. Efter ett par timmar av skeptiskt uppräknande av alla svårigheter förknippade med att gå utanför de egna ramarna, så börjar gruppen luta sig framåt över bordet. Idéerna poppa upp allt hastigare och skämt och felsägningar renderar lite högre och allt mer välvilligt skratt. Vi lämnar mötet med en uppsummering av riktigt schyssta förslag och en rad konkreta punkter att agera på redan de närmaste dagarna. Roligt och energigivande.

Jag blir mer och mer klar över detta enkla faktum både när det gäller familjen och jobbet. Att samarbete is the key. Men man kan inte samarbeta ensam.

Allt gott!

Grattis Egypten!

Han hade väl inget val, han var tvungen att avgå. Alla han hade med sig var väl bara köpta. Det var säkert inte så från början, men jag förstod att det var något genomsjukt i det systemet när vi var nere för några veckor sen och semestrade. Dahab, vilket är namnet på orten där vi vilade ut och fick lite andrum, kan väl liknas vid något slags Smögenidyll, fast därnere då med deras mått mätt. Ett ställe att bada på, chilla, strosa runt i, äta gott, shoppa loss och om man törs dyka ner i korallrevens vackra undervattensparadis. Vi gjorde detta och vi kunde närma oss Egypten med den skyddande charterturistens glasögon på och vi ville ju bara (ha det) gott. Vi skojade om att vi skulle se upp för hajarna. M var modigare än mig, men jag var aldrig rädd.

Men så kom vi till Kairo. Fasaderna långt in i centrum var spruckna och smutsiga, tiggare fanns det gott om och gatulivet vittnade om sociala klyftor. Vi hade egen guide och chaufför och trots att vi var ett litet slutet sällskap så sänktes rösten i bilen när man talade om sin regering och Mubarak. Ilskan över höstens fejkade valseger var uppenbar, likaså var man frustrerad över korruptionen och bristen på ekonomiska reformer och man svor över den ineffektiva statsapparaten. I Kairo hamnade vi mitt i detta och den politiska stämningen kokade (!) på något sätt. En händelse som etsade sig fast i mitt minne var vid pyramiderna. Jag hade fjärilar i magen när vi närmade oss området, ungefär som när jag som barn skulle se Mona Lisa första gången, för det kändes så mäktigt. Och de var, precis som tavlan i Louvren, mindre och mer vardagliga än jag trodde.

Då, där utanför, blev jag tilltalad av en aggressiv försäljare, något som det fanns väldigt gott om i Kairo. Långa, fixerade blickar, förhörande sätt att kommunicera och skuldbeläggande klander om man valde att avstå vad de nu ville prångla ut. Han nu var snäppet värre och jag tog till, förutom en bortvänd blick, med ett uttryck jag lärt mig i Dahab "lalala" för att markera att jag inte ville ha kontakt. Till min lättnad kommer en polis åt vårt håll och växlar några ord med mannen. Jag hinner emellertid inte ens dra en suck innan jag får se säljaren överräcka en näve med pengar till polismannen, som stoppar dem rakt i fickan för att sedan bara vända ryggen åt oss båda och vandra därifrån. En sjuk värld. Mubaraks bygge.

För de flesta egyptier jag mötte för övrigt var både ödmjuka, vänliga och måna om varandra och sin omvärld. Som dykinstruktören som klappade om en av de många herrelösa hundarna som strök runt på stränderna, med orden "de här hjälps vi alla åt att ta hand om - de är allas". Eller den gången då, efter att jag betalat, försäljaren för sedelbunten mot sina läppar och vid kyssen utbrister "bara åttio pund för dig, men för mig är det en miljon, vackra ögon, vacker dag".

Så lycka till Egypten och hoppas att ni lyckas skapa ett nytt demokratiskt system.

Allt gott!

Jag är med.

Vad sjutton är det som gör oss människor värdiga, egentligen. Vad är det som gör att vi kan stå raka och liksom bara ta vår rätt att få finnas till. På samma villkor som alla andra. Inte mindre. Inte mer. Men med. Jag har fött fram tre barn. Värdiga, önskade och älskade. Hur kan jag ens komma på att ställa frågan. Som om inte alla?

Sitter på SAS planet till Stockholm jag ombokats till från New
York, vilket i sin tur kommer sig av förseningar i Denver. Flygvärdinnorna är jättefina när de lotsat mig vidare och resonerar mig igenom olika färdalternativ. När de, efter att först ha värmt mina frusna missade-flighten-händer och torkat mina lessna längtar-hem- till-barnen ögon, sticker till mig en flaska vitt som vore det en ordination.

Gillar särskilt en trådsmal, lite äldre med den rätta höjden på kindbenen som motsvarar det ideal jag kan tänka mig att Jan Carlzons rivna pyramider krävde när hennes karriär en gång började. Hon och jag, på något oförklarligt sätt, får kontakt och delar plötsligt resan. Hur kul kan det vara att servera griniga resenärer en massa nötter och sprit, undrar jag utan att öppna munnen. Ungefär lika kul som att vilja till Köpenhamn och hamna i Stockholm, svarar hon lika ordlöst. Vi skall båda hem, men vägen blir inte vad vi hade tänkt.

Den här veckan var jag då i Colorado och rekognoserade, som jag skulle. Möter alla dem jag behöver känna och knyter kontakter och väver strukturer för fortsatt samarbete på både lärosätes och ämnesnivå. På dagarna har framgången faktiskt verkat uppenbar. Aah jag gillar amerikanerna, de är bättre än jag trodde. Den svenska modellen känns fräsch här. Vi har en del inkluderande vinklar, som de ser som alltför politiska och svåra. De har en annan vana att gripa tag och strategiutveckla än vi. Men varje natt har jag också vaknat till en stund lite kallsvettig, för att jag gjort en andra mer kritisk genomläsning av alla inre minnesanteckningar. Ovan vid att räcka till.

Och jag prövade på slalom i Aspen. Och det gjorde mig så glad att susa nerför. Fast jag är mycket mindre skicklig än de flesta andra. Jag är trött på kvasiintellektuell medelklasskverulans, jag tycker skidåkning och bergsvandring är mycket intressantare. Det är utveckling för mig.

Jag har sagt det förut, det är inte lätt men det gäller att våga tro på sig själv och sitt uppsåt även när förmågan sviktar. Men flygvärdinnan, som skojar med mig om att jag ”tjötar” när jag ber om ett glas till efter en stund, henne tror jag stenhårt på. Hon har nog också många fina minnen från alla sina resor, även om en del drömmar nog krossades. Eller så här är det: jag tror på alla människor som kan möta en annan människas blick. Särskilt min (!).

Allt gott!