Varför sitter jag här nära alla andra är i Almedalen?

Det är mitt i sommaren och jag har precis skickat iväg mina sista rapporter och examinationsbetygen är satta.  Både det som jag är stolt över och några surdegar är hanterade på ett sätt som gör det möjligt att ta de där första underbara djupa andetagen som befriar. Ledig. Jäklar vad jag behöver det!
Ändå kan jag inte riktigt låta bli att bliga lite på det som händer i Almedalen. Det är väldigt attraktivt med politiska diskussioner just nu, tycker jag. Många frågor som ställs på sin spets och ställer krav och vi lever i en otroligt komplex värld, där minsta lilla rörelse på en liten punkt i byn kan få genklang ända bort till andra sidan jordklotet. Våra rum försvinner med den här nya digitala tekniken och vi blir samtidiga på ett sätt som som både lockar och skrämmer mig. För tänk om vi blir likadana överallt. Det är inte bara bra. Just nu är utbildningspolitiken het och vi inom akademin är engagerade både som forskare och lärarutbildare. Vad är viktig och riktig kunskap och vad behöver vi veta för att skapa ett gott samhälle? En hel del, men framförallt behöver vi lyssna på varandras olika erfarenheter. Kaka söker maka och vi blandar oss lagom djärvt.

Jag blir otroligt provocerad av kulissjämställdhet, när man tar in en kvinna för att det behövs en kvinna...eller när invandrare får sitta med och prata förortsfrågor för att det behövs en invandrare. Det är klart att vi ser oss själva i andra. Det är därför vissa grupper uppmärksammar saker som andra grupper inte ens lägger märke till.  Det är relevant att förortsfolket talar förort. Men det provocerar mig ändå. Jag saknar Husbydebattanterna i Almedalen. Skicka ut stureplanskidsen till förortskontoren och sätt förortsungarna på bankkontoren i city och blanda upp människorna som finns i TV.

Nåja, nu skall jag vara ledig och jag har redan tjuvstartat lite genom en vecka på Koster och jag skall försöka ta en dag i taget, så gott det går. Jag har just köpt en ny villa som jag ska bygga lite på och jag skall upp till Dalarna och ta färdigt körkortet som legat på is ett helt år. Tänk jag inte är klar med det än? Jag känner inte igen mig själv :):). Hela mitt liv har jag varit duktiga Angela, självförsörjande och kämpande med mina två tomma och faktiskt gjort människor galna med mina veckohandlingar och femårsplaner och nu... har jag blivit snudd på arrogant när det gäller målmedvetenhet. Det bästa är nog att kunna växla lite. Jag känner en viss medkänsla för vännerna med minutscheman, men avundas dem som är uthålliga nog att genomföra sina insparade jordenruntresor. Själv har jag bokat charter på höstlovet och Sälen på jullovet för mig och kidsen, det får ses som en kompromiss.

Jamen varför? Njae, men jag hade inget riktigt tungt uppdrag som drog mig dit. men det kommer nog.

Allt gott!

Meningsskiljaktigheter, debatt, förhandling, friktion, frustration, konflikt, motstånd och bilbränder- hur kan vi mötas och forma framtiden?

För mig är det okej, jag är uppvuxen i en kommunikationskultur som någon beskrev som New York stilen, jag klarar när det gungar lite och kan nästan bli inspirerad av att det hettar till emellanåt. Det väcker kroppen. New York stilen är lite snabb och innebär att alla pratar i munnen på varandra och så var det nog i min uppväxt. Det är en styrka att klara av oenigheter och olika åsikter, det är min erfarenhet både på ett personligt plan och i organisationsförändringar.

I det projektet jag jobbar med just nu stöter jag på många ord för oenighet. Meningsskiljaktigheter, oklarhet, ovilja, oförmåga, friktion, frustration, konflikt och motstånd. Det finns olika nivåer av tolerans för konflikter. Vi har olika temperament som individer och i olika verksamheter och kulturer bejakar vi detta i högre eller mindre grad. Det vore förmätet att säga att det ena är mer rätt än det andra. Men att klara av att se och hantera det här med olikhet är ganska bra. Man lär sig mycket av varandra om man byter utsiktsplats. En levande demokrati bygger på principen om värdepluralism och yttrandefrihet, något vi måste försvara igen och igen. Politiska beslutsprocesser och organisationer formas också för att ta hand om och dämpa våra meningsmotsättningar.

Men vi måste vara vaksamma på att vi vaskar bort för mycket oenighet och skapar tystnad och, för att spetsa till formuleringen i Harry Martinssonsk anda, ett visst mått av förljugenhet. Avståndet mellan vad som formuleras på ett retoriskt plan, i en policy eller ett direktiv, och de tankar och känslor som finns hos dem som inte alls tycker att det där är särskilt bra i praktiken kan bli gigantisk. Ett snabbt växande främlingshat och upplopp i invandrarförorter kan vara ett tecken på att vi väntar för länge med att släppa in andra i våra offentliga samtal och beslutande församlingar. Att en del grupper inte kommer in i våra procedurer kan i sin tur bero på att det finns barriärer och hinder som bara de ser som möter dem.

Jag var nyligen inne och talade om det digitala delaktighetsbegreppet med personer från alternativrörelser som Fair Trade och Civilolydnadsrörelsen. Jag ville sätta tankarna som finns i de etablerade institutionerna i relief mot resonemang som mer aktivt ställer sig vid sidan av eller i opposition mot rådande ordning. Motstånd kan både vara farligt som vid upploppen i Huseby och det finns motstånd som i ett historiskt perspektiv gör samhället bättre. Se på äktenskapet, som det har förändrats tack vare bland annat kvinnorörelsens motstånd. Idag kan kvinnorna både ärva, rösta och säga nej om de inte vill.

Här handlar delaktighet just om att bjuda motstånd mot det som representerar maktordning det som uppfattas som är normalt och accepterat, ses som falska verkligheter och till och med förtryck. Motståndet har på ett sätt ett egenvärde. De är ofta djupt engagerade och beredda att lägga ner mycket av sin fritid för att driva på utvecklingen. Här finns en form av delaktighetslogik som är konfrontativ, det valda utanförskapet ses som positivt och  utanförskapet fungerar som ett skydd från majoritetsuppfattningen. Jag tror det stärker en levande demokrati att se att det finns konstruktivt motstånd och jag skulle önska att vi kunde rikta en del av upploppsvreden i exempelvis förorterna mot samtal och dialoger inte för att tysta, utan för att ta till vara den kraften och kunskapen om de frågor och förhållanden som egentligen upploppen handlar om.

Men kan vi klara det, tro? Eller har det gått för långt redan. Frågan om hur vi skapar digital delaktighet är en ny väg vi kan utforska.

Allt gott!

Lite uppvärmning

Jag skulle göra ett blogginlägg till Digimeet som skall gå av stapeln nästa vecka och jag har hållit på ett tag med utkastet. Tänkte bara värma upp lite med min egen först. Det är så nytt, tänk om det spricker direkt? Komplicerad kontext att jobba i rent socialt, med politiska dimensioner utöver den traditionella höger-vänsterskalan. Aktörer med en spridning från skatteverket till Stadsmissionen och så alla enskilda personer vars blick man mött i ett ivrigt ögonblick när vi båda möjligen  förstod oss på det hela. Så mycket kunniga tjänstemän och forskare som jag får förmånen att möta. Jag får inblick i departementsarbetet på ett sätt som jag inte riktigt fått tidigare.

   Vad skulle min mamma och pappa säga om de såg mig nu, har jag funderat på, när jag rör mig alltmer vanemässigt i maktens korridorer. De var så små och jag minns att mamma alltid förställde rösten när hon ringde till försäkringskassan. De fjäskade, men det gjorde dem samtidigt rasande och jag vet i mitt stilla sinne att om JAG gjorde det skulle de inte visa någon nåd. Jag håller mig kall.

  Men det är inte lätt för jag är nästan lite förälskad :). Arbetet med att skapa delaktighet är som en folkrörelse som gror och spirar lite överallt. I kommunerna, i organisationer, i media och i IT branschen både den mer affärsinriktade och den som är kultur- och upplevelseorienterad. Vi navigerar i ett digitalt landskap och frågan, eller kravet, att alla skall vara delaktiga driver fram ett imperativ som säger : hör till! Det är lätt att stå för de värderingar som ligger i botten. Låt oss titta nära på det som drivs på underifrån, nu måste vi bli bättre på att förstå hur tekniken skapar mening i människornas värld. Strukturfunktionalismen har fått sin chans.
 
   Jag vet väl hur strukturer och gemenskaper kan innebära att vissa grupper blir utanför. Det är grymt, men världen är stratifierad och det finns inga sociala frizoner. Och det där hörtillet är både upproriskt och fredsbevarande. Att skapa delaktighet på nätet handlar både om att bygga broar och riva murar. Det kan vara tekniska, ekonomiska och sociala eller vara bundet till kulturella vanor. Det finns filosofer som visar på maktordningens logik, Foucault är en klassiker, och i verkligheten finns det kroppar som antingen lider eller trycker ner. Vi är aldrig i harmoni alla, den som påstår det hycklar.
 
   Flickan som begick självmord i Kumla är ett tragiskt exempel på hur utstötning på nätet kan slå sönder och vara destruktivt. Sexismen i IT kulturen slår hårt mot tjejer och våra metoder för att granska kan hamna i konflikt med vårt behov av att värna yttrandefriheten. Och så finns också det motsatta, som har med nätet att göra där jag nyligen hörde en kursdeltagare på ett missbruksboende berätta om hur den första egna datorn, några enkla appar på  mobilen och ett facebookkonto blir små konkreta steg mot och symboler för återgången till ett normalt liv efter år i drogrelaterat utanförskap. Inkopplingen till oss andra kan verkligen befria. De äldre är ett annan grupp som är en enorm resurs i digitaliseringsfrämjande arbete. Jag upplever nästan att de går före när det gäller att finna vissa arbetsformer.

Varför bloggar jag inte mer? Jag vet inte. Det var en ovanligt kall vinter i år, var det inte? I mitt nästa hus måste det finnas öppen spis. Det är viktigt också för själen.

Allt gott!
   

Det ropar och jag svarar - svårare än så är det inte

Jag tänkte skriva om teknikkrånglet och jag kommer att hålla mitt löfte, för jag ska syssla med just detta under hela den här våren.Det som skulle ha blivit en skriven akt av frustration och vanmakt i förhållande till havererade telefoner, trasiga datorer och dålig uppkoppling samt knepiga telefonköer och omkopplingar som kunde göra den allra mest tålmodige personen till haverist blev bara en tystnad. Jag tystades, kan man säga, eller kopplades ur. Och jag är bara en bagatell i universum, men tänk om det drabbar flera, kanske hela folk. Sårbarheten är uppenbar och vi skall inte lägga vårt öde i händerna på IT-teknikerna. De kalibrerar (!) för dåligt.

Men inte längre. En frustration blev ett engagemang och nu har jag till och med fått ett regeringsuppdrag att undersöka villkoren för digital delaktighet respektive digitalt utanförskap utifrån ett medborgarperspektiv. http://www.digidel.se/just-nu/regeringen-ger-linneuniversitetet-i-uppdrag-att-studera-hur-frivilliga-krafter-bidrar-till-okad-digital-delaktighet/ En händelse som skulle kunna vara en tanke. Vinkeln som skall brukas är den nerifrånstyrda, frivilliga insatsen att skapa delaktighet och jag kommer att få hjälp av myndigheter som Handisam och Post- och Telestyrelsen, Digidel och förstås biblioteken. Jag skall bjuda in några spännande forskare till rundabordssamtal och jag skall granska de utvärderingar som gjorts. Det skall bli väldigt intressant.

För övrigt har jag och F börjat åka skridsko och vi gillar det. Och så har börjat se mig om efter ett nytt hus.

Allt gott!

Det bästa

Det bästa med den här sommaren har varit att vi kom över den där tröskeln, som bestod i att våga ta sig tillbaka. Som att börja skola och dagis igen, skulle det bli bra nog och skulle slitet med pendlingen vara mödan värd?

Sommaren fick ta sin tid och vi kom faktiskt igenom. Freddan tycker om sitt dagis, den röda stuglängan i skogsdungen har rentav mer ytor än det förra stället, som ändå var snudd på helt perfekt. Han saknar Efraim och Anna och den fröken som lärde honom sjunga just om Kalle Kalle Kobra. M gled direkt in i gamla gänget som nu glider runt i stadsdelen och mest bara hänger. Det är ett gäng med både tjejer och killar, som både delar en historia och ser på någon sorts framtid ihop. Om än endast i termer av kommande språkval och känslor inför stora högstadieskolan nedanför backen. Jag tycker om att kontexten minns oss också som vi var då, med minnen som inkluderar storasyskonens eskapader, och förstås med både mamma och pappa med i viktiga lägen. Det är sådant som ingår i varje barndomsbacke. Inget konstigt, utan ganska fint. Jag tror inte man kommer vidare genom att klippa av och exkludera. Det är suddarna som skapar bitterhet, inte skaparna. Man måste vårda sina lyckliga minnen och få känna stolthet över det som varit gott. M gör inte alls så många val, han bara ramlar in och är trygg och jag ser en självtillit växa hos honom nu som jag inte sett på rätt länge.Det är det bästa.

Det värsta med sommaren har varit regn och allt skitkrångel med mobiler och datorer. Jag har bytt ut mobilen tre gånger på två månader- det är ju absurt! Det bästa är att man blivit härdad när man går mot mörkare tider. För mig blir det forskningen som står i fokus i höst och jag börjar så sakteliga få igång hjärnan igen. Forskar man för lite tappar man skärpa och jag har småplockat för mycket in emellan alla splittrade uppdrag. Jag har tom fått börja läsa på det jag själv har skrivit, bara en sån sak.  I vår organisation tror jag att hösten blir det där skarpa läget när allt framåt skall formuleras och formaliseras. Det gäller att inte förlora sikten nu. Den nya organisationen är rätt komplex och vi bör minst behålla vår position. Sen det att ha koll på sin egen resa mitt i allt, för där finns en viktig drivkraft. Få älska det man gör. Var på ett möte i veckan och en kollega noterade skämtsamt, apropå att vi båda hade allmogestuk på vår svarta respektive vita blus, att vi var som yin och yang. :) Det var jag som var yang och så har jag aldrig sett på mig själv förut. Kanske det. 

Hur vill du gå vidare i höst, månne?

Det här teknikkrånglet, som sabbar och sinkar och gör det digitala livet bräckligt och oförutsägbart, måste vi få kontroll över. Det ska nästa blogg handla om.

Allt gott!

Just det

Som alltid när man rör sig vidare åt något håll, så sicksackar man sig fram mellan olika positioner i sidled. Det är min metafor för utvecklingsarbete. Det går alltid framåt, men ingen sekvens av steg följer som en rak linje. Förhållanden är ytterst sällan vad de ser ut att vara. Jag kan hantera det numera, blir inte frustrerad av segheten i en långsiktig process eller berusad av kortsiktiga erövringar.

Eftersom det är sommarlov, försöker jag tänka mer på livet och mindre på jobbet. Men även privat är det fram och tillbaka som gäller. Långsamt kommer hemmet i ordning och det som tycktes vara ett kaotiskt hörn av prylar som inte har någon plats, får sent omsider en kontur och hittar så småningom fram till olika funktioner i hemmet. Mina rum i rummet börjar ta form. Ett rum för tankar, ett hörn för ro, en vinkel med fantasi och lekar och en passage med övergångar. Idag kommer en kille och hjälper mig med alla installationer och får jag inte upp gardinerna snart blir grannarna misstänksamma.

Jag kommer inte att stanna i lägenheten. Jag behöver en bit, det spelar ingen roll hur liten, egen jord under mina fötter. Men jag älskar den ändå på något sätt. Trots att vi båda vet villkoren tar vi oss an varandra engagerat och öppet. Hej lilla familjen! Säger den till oss efter alla år med den ensamma gamla damen och vi säger hej hej tillbaka till krypinet och ser vad som händer med oss nu när vi måste knö.

Ungarna klättrar lite på väggarna, för de är vana vid att ha mer ytor. Lekarna går i en annan takt. Minsta grabbens blir mer pyssliga här, som att han har börjat leka mer intrikata rollekar med sina hundratalet olika djurfigurer. Igår satt han i över en timme och spelade in egna filmer i olika scener, med hjälp av en gammal mobilkamera. Han är ju bara fem år. Tänker jag och märker att det får mig att le. Tolvåringen sjunker in lite i dataspelen och jag undrar, som alltid, när jag ser de tendenserna, om det är nyttigt. Barn skall ju vara ute och få rödrosiga kinder och leka Riktigt, så som barnen i Femböckerna alltid gjorde. De hade väl knappt ens någon mamma. De klarade sig bra med en hushållerska och en hund.

Men nu är det dags för lite mer aktiv semester. Och vad jag kan se av väderprognosen så blir det hav och uteliv och social närvaro för hela slanten.Vad jag behöver? Just det.

Allt gott!

Det spelar roll var man bor

Aah det blir mycket bättre i mitt nya. Vad det gör med lite takhöjd och vinklar och vrår i ett hem, egentligen. Mina grejer kommer bäst till sin rätt i ett äldre hus. Men det kommer ta hela sommaren att komma i ordning, man måste prova sig fram och flytta in lite successivt. Det kommer att bli bra och vi trivs redan. Det här är bara en mellanstation, men det är femtiotalsfunkis vi letar efter när vi spanar på större framåt. Framtidstankarna upptar mig allt mer och jag känner hopp.

Rent socialt så bor vi nu i samma stadsdel där vi bott tidigare, men på andra sidan berget. Där de bor som är lite fattigare för att tala klarspråk;). På bussen får man sällskap av arbetslösa och sjukskrivna, människor med invandrarbakgrund som inte kan språket och alltför unga ensamma mammor Det är nyttigt för mig och jag kan konstatera att jag inte levt så nära de grupperna på mycket länge. Jag är ju uppvuxen i betongförorten men tiden går ofrånkomligt och jag står väldigt långt ifrån de livsomständigheterna idag. Sedan några veckor tillbaka hör jag dagligen samtal om hur viktigt det är för någon att komma ifrån sitt stökiga umgänge, hur man får vända på kronorna för att få sjukpengarna att räcka och så vidare. För mig fanns det en tid, där jag saknade all empati för dessa grupper, om jag skall vara riktigt ärlig. När jag var ung ville jag bara bort. Skyll er själva om ni stannar kvar i era trasliv, tänkte jag, det är ert val.

Jag går. Jag gick.

Det bättre stället vann mig. Vi har hållit ihop i nästan trettio år nu och mina barn är uppvuxna här. De vet inte hur det är att inte ha råd att köpa bra kläder eller att skämmas över föräldrarnas sociala missöden. Mina ungar är alltid "gott sällskap" åt andra barn och vi blir glada och trygga av att polisen kör förbi där vi bor. Men jag vet att detta inte är för alla och idag kan jag se helheten i den stora tavlan som avbildar vår gemensamma verklighet. Vad jag ser idag är att alla inte kan välja. Det krävs begåvning, hälsa och sociala nätverk för att komma dit man vill och ofta krävs det att man redan har för att få mer.

Jag har mycket. Vad behöver du?

Allt gott!

 

Tillbaks på ruta sju.

Poff sa det så halkade våren iväg och sommaren satte, på ett par veckor helt enkelt bara igång. Nu sitter jag här  nyvaken i ett annat hem.Den här lilla trean i Borås skall bli vår bas ett tag framöver i väntan på det riktiga huset där vi sen stannar. Det är högt i tak, fina fönster, men nästan ingen plats för förvaring.

Skrattar för mig själv när jag tänker på att jag med mitt stolta resandeblod inte kommit längre än till Borås :). Men det blir nog en bra utgångspunkt en tid framåt. Semestern består av att komma i ordning på ett praktiskt plan och i helgen när grabbarna kommer från sina veckor hos pappan ska vi äntligen ta oss ut till havet. Längtar vanvettigt mycket efter sol och saltvatten. Vi börjar  på en Västkustfestival på Hönö i veckan och därefter skall vi ta oss till både Strömstad och Åhus. Kom hem C, och du med V, och hälsa på för vi längtar så mycket efter er.

Kontoret återses ICKE förrän i slutet av augusti.
Nu måste jag vila och ta fram allt det andra man behöver för att leva ett gott liv.

Som...t ex...Tja, jag kommer väl på det så småningom.

Allt gott!

Moving on

Det finns mycket att berätta om nu, för det händer saker hela tiden. Det är som om livet forsar fram med alla händelser och situationer.  På ett sätt står jag en bit ifrån, som följde jag en egen tideräkning och hade en egen livspuls. När jag då och då hoppar på en del avgångar kan jag dock njuta av farten och känslan rörelsen i rörelsen. Det finns en slags överlåtelse i båda lägena som känns ok.

Alltså på jobbet befinner vi oss just nu i en uppifråndriven omorganisation, som även en relativt stresstålig person som jag själv, måste tillstå genomförs väl hastigt. Många förstår inte ens poängen till fullo, däribland jag själv. En helt ny organisation skall på plats, med allt vad det innebär i form av nya beslutsstrukturer och ommöblering bland personalgrupperna på bara några månader. Jag har varit med om väldigt många sådana här processer, så jag är rätt van. Ibland väcker det min entusiasm: nu j-ar skall man väl ändå bli av med...få ordning på...eller..nu ska vi banne mig...Och jag minns med fasa förändringar som väckt all min mobilisering MOT. Livrädd för att det jag kämpat fram skulle förstöras och hotas av de DE ANDRA, de med sämre avsikter. Bägge förhållningssätten är egentligen rätt okej för de väcker kampviljan och ger jobbet en mening utöver de egna arbetsuppgifterna. Den här gången agerar jag ansvarsfullt men inte överdrivet engagerat, det vill säga jag håller de möten som skall hållas och orienterar mig i förutsättningar och direktiv. Tar de kontakter som behövs för att mobilisera och parera, så vi tar oss igenom i så gott skick som möjligt. Frågorna blir lite i stil med: hur kan vi ta hjälp av det här läget för att hålla vår kurs. Var är ytorna och vad finns det för handtag. Vem kan vad och vem kan man lita på. Ja, ni vet.

 Den här gången är jag inte så känslomässigt engagerad. Jag håller nog på att bli gammal ;) Jag tänker att det ordnar sig och gör det inte det, så kommer det ändå att komma en ny process igen om ett tag. Den tiden då jag verkligen trodde att förändring var en absolut rörelse från en punkt till en annan är sedan länge förbi. Och jag gillar samtalstonen på det här lärosätet och har stort förtroende för den närmaste ledningen. Känner också att vi är flera på vår avdelning som idag har möjlighet att bära utvecklingen och driva frågor tillsammans och det är rätt skönt. Vi är olika, vill inte alltid åt samma håll men det är samtidigt det som ger det akademiska livet sin unika melodi.

Parallellt med detta, och mitt i den här turbulensen, börjar jag också styra om mitt arbete så att det ger mig utrymme till att både forska mer fokuserat och vara mer ledig med barnen. Det borde gå.

 Allt gott!

Vi tar oss tillbaka

Jag vet inte riktigt varför jag slutade blogga och kanske behövs ingen förklaring heller. Man kan sätta igång och man kan avsluta av mängder av skäl och växa bloggen, förvånade både mig och andra när den tog sig ton och kom att bli en del av mitt offentliga jag. Nu kallar den på mig igen och jag behöver den att samtala med. Möjligen hjälper den till att häva mig framåt igen. Upp på banan och ut i livet.

Inom en överskådlig framtid tar jag med mig ungarna tillbaka västerut, backar några steg och söker få fatt i den där känslan jag hade då men som jag tappade. Elvaåringen förlåter mig inte för att jag drog upp honom från barndomsgatan i förra och försonas nog aldrig med att ingenting blev riktigt bra i det nya. Att farsan dessutom flyttat från stan och bildar ny familj bidrar förstås till känslan av missmod.

Och jag, jag orkar bara hit men inte längre.
Hit men inte längre. Mitt i en mening tog det slut.

Självklart har det med yttre saker att göra som att vi bor långt ifrån släkt och gamla vänner, jag saknar närheten till storstan och havet och vi passar fasen inte in i området där vi bor. Men byt stadsdel bara sa både S och K, dra till Norr eller Teleborg där det finns mer Bohemer :)). Många pendlar både till Kalmar, Malmö, Lund och Göteborg och på vår institution pendlar någon ända till Karlstad. Men sonen vill tillbaka- jaja vi ska ge det en chans först, en riktig chans måste få lite tid - och flyttar vi nu så tar vi oss tillbaka till Göteborg/Borås.

Ångrar vi oss?

Jo det är en viktig fråga och jag måste svara att ja det gör vi på ett sätt. Det var en stor investering att lämna allt, hus, jobb och en social tillvaro som fungerade rätt väl. Men samtidigt är vi stolta över att vi faktiskt försökte, vi ville att det skulle gå vägen och vi kämpade väl. Och vi har också fått ut mycket av tillvaron här. Smålands insida har fascinerat oss, först lite småskrämda av det skogskarga och småsnåla och sedan mer förtroliga med det omsorgsfulla och kvalitetsmedvetna. Här finns en social miljö som både är lite upprorisk och disciplinerad på en och samma gång. Det småländskt hållbara. De avtrycken tar vi med oss vidare. Men Öster är Öster och går inte att jämföra med Elfsborg eller Blåvitt. Jag och M har vänt på stenarna. Vi har blivit dystrare här och närmar oss saker mer motvilligt, orkeslöst och osäkert än vi borde och definitivt brukade. Nu vill vi känna hopp. Så vi tar vår säng och går, helt enkelt. Och så en hyllning till vår lilla nyfödda prinsessa Estelle, som jag tyckte skulle borde heta Berna (!). Här. Allt gott!

Om det bara vore blomstertider nu

Första avslutningen i nya skolan och vädret är precis så somrigt som det ska här i småstadsidyllen. Det är lite fröjdefullt att gå sakta så här i försommarvärmen bland alla villaträdgårdar som prunkar och doftar. Och vi är ett antal som drar oss lite finklätt och högtidligt upp mot skolan i backen för att avsluta terminen tillsammans med våra skolbarn. Treorna och femmorna skall sjunga och fyrorna har fixat fikat. Föräldrar, mor- och farföräldrar och en del syskon är med. Jag får alltid en klump i halsen vid sådana tillfällen för jag bygger upp något, vad det nu är, och så lever liksom både allt som var och allt som komma skall upp i samma föreställning. Rektorn är verkligen ingen talare: "Nu säger vi tack till sexorna, ni är kaxiga nu när ni är störst, men snart är ni minst igen ha ha ha".

M är nöjd med sin avslutningslook. Turkosblått, rutigt och knälånga jeans och det där rätta avmätta uttrycket i ansiktet. Jättefin om man frågar mig. Jag tänker att han kommit in rätt bra i klassen, när jag ser att han sitter i ett gäng grabbar som alla slår varandra på skoj i huvudet med sina ihoprullade programblad. Vi sjunger Idas sommarvisa och Den blomstertid nu kommer och det tåras i ögonen.

Så går det ett dygn och då händer detta att sonens cykel blir stulen, helt söndertrasad och upphängd i ett träd (!) utstuderat som vore det en installation, just på samma skolgård där vi nyss stått och lett. Och erfarenhet läggs till erfarenhet. M gråter nästan bara om det blir storstryk i fotboll, men nu är han i upplösningstillstånd. Tårarna forsar och han är kränkt, cykeln är ganska ny och påkostad och han är stolt över den. De behövde inte ens en cykel, de ville bara vara dumma. Jag blev så upprörd att jag gjorde två polisanmälningar. En för stöld och en för kränkning. Möjligen borde jag agera gentemot skolan på något sätt, men jag är inte riktigt klar över hur.

Vi fixade en ersättningscykel snabbt och helgen skall uteslutande ägnas åt att hitta tillbaka till den där känslan av att lusten och fägringen åtminstone i det långa loppet är större. Jag menar, vad skulle vi annars göra?!

Allt gott!

Radhuslängan, jag och en påsk.

Vi har börjat rota oss och det inte bara i en ny stad, utan i en ny typ av boendemiljö. Min yngste son F bidrar starkt till att vi acklimatiserar oss här. Som förra helgen när han började göra personliga visiter i området. Han knackar på och går bara in helt enkelt. Han är lättpratad och blir omtyckt. De större grabbarna brukar köra rundpingis på lekplatsen eller dra ihop ett fotbollslag på baksidan. Det finns något kollektivistiskt över detta att bo i radhus, som jag börjar gilla. Lekplatserna t ex används av många. Delvis för att tomterna är för små för att rymma horden av ungar, men också för att lekarna skall öppnas för alla. Även vi vuxna samlas där för att växla ord och hålla oss ajour. Hittills har jag varit den lite udda fågeln här, inte bara det att jag är nyinflyttad, utan för att jag har lite mer annorlunda arbete än de övriga, jag reser oftare och är tveklöst mindre ordentlig än de andra. Jag är den enda som bor själv med barn. Vad gör vi med varandra, radhusområdet och jag? Det funderar jag över denna påskaftonskväll efter att ha snattat för mycket godis från ungarnas påskägg.

Det finns nästan ingenting riktigt normalt med mig och min historia. Hela mitt liv handlar på ett sätt om utanförskap. Inte sällan är jag stolt över alla olika krökar på min väg, men det kan också få mig att känna mig ensam. Men här i radhuslängan måste man hela tiden konfronteras med de där sidorna för man stöter hela tiden mot de andra. Mot det Normala.

Eftersom det är påskafton idag drar jag med mig kidsen ner till kyrkan (M: men va faa...)för att tända ljus. Mitt sätt att prata lite med alla jag hört ihop med någon gång och så vill jag att barnen skall få lite känsla för...våra andliga rum. Där pågår en fotografisk utställning som just nu är placerad i domkyrkan: "Via Dolorosa" - vem ser jag? Vem ser mig? av Elisabeth Ohlsson Wallin. Om mobbing och utanförskap och analogin görs förstås till Jesus väg till korset. Från korsfästelsens förnedring till återuppståndelsens upprättelse. Lite dramatiskt, men kastar ett visst förklarande ljus också över vår tillvaro i radhusnormaliteten. M och jag går runt och småpratar om bilderna, som genomgående har barn som motiv. Han tycker den är bra och är särskilt nöjd med att den inte handlade om gud (!). Mig fick den att tänka på skillnaden mellan det valda utanförskapet och det man kan bli utsatt för, genom att bli bortvald. Jag tror fotografen Ohlsson Wallin ville få oss att se rörelsen från det utstötta utsatta till det erkända och älskade. Få oss att se alla hjälpande händer. Kanske uppmana oss att hjälpa till med att bära varandra kors.

Jag tror att radhuslängan kommer att lära mig det där med att bara vara som alla andra. I god mening.

Allt gott!

Måste det göra så ont?

Vad? Att förändras. Igår var jag på bio och såg The Black Swan, en berättelse om en ballerina, som för att lyckas med sin drömroll i baletten Svansjön, var tvungen att göra upp med sitt gamla jag och få tag i sina destruktiva och oberoende sidor. Ungefär så uppfattade jag den. Man vet inte vad som var inre eller yttre, men vi fick se en kvinna som förändrades just genom att ta klivet in i den där speciella huvudrollen. För att lyckas med det behövde hon bryta upp och hitta sig själv. Hitta sin kropp och sina impulsiva känslor. Hitta sin egen skaparkraft, kanske.

Jag tyckte det var en fantastisk film. En film om att förändring gör ont. Något måste dö för att något nytt skall födas. Och man vet inte hur det kommer att gå.

I bakgrunden, men ändå som en slags primus motor, finns den rovlystne regissören, som likt vargen i rödluvan, biter till och förför den spröda kvinnan när han kan. Dödens drivkraft - ormen i paradiset. Min vän R, som i motsats till mig inte är den grubblande typen, såg det kort och gott som att det var en mycket ensam dansös som blir sjuk. Se den!

Verklighetens tillvaro är ju inte lika tillspetsad. Där (här?) är det sällan vi ser några totala uppbrott och inte ens en omstörtande revolution förmår skapa helt nya system. Skall man vara riktigt svartsynt så kan man konstatera att hundarna återvänder till sina spyor, gamla diktaturer ersätts av nya förtryckande system och ränder tycks ändra sin färg och form ytterst långsamt. Och tror vi på Karma och återfödelse, ja då kommer vi väl aldrig loss. Det är våra rutiner som styr.

Men.

I det långsamma och varaktiga, i upprepningarnas stilla vardag finns också väldigt mycket fint och gott. Den delade tillvaron som vi alla har att tampas med, alla goda möten som återuppstår och det att inget någonsin slutar växa. För varje nytt barn som föds föds alltid en ny unik möjlighet.

Efter filmen gick vi och lyssnade på lite svängig klubbmusik och jag kom på mig själv med att smyghänga vid scenen och bliga på den sexige sångaren Tom Maxwell, på samma lystna sätt som jag gjorde i tonåren. Fy sjutton.

Allt gott!

Byn är också jag

Vad är det som händer i den här lilla småstadsidyllen jag har flyttat till? En kvinna ett par gator bort har nyligen mördats av sin adoptivson, man har haft problem med hot från frustrerade studenter på universitetet och igår läste jag i Smålandsposten om att ett islamistiskt daghem brännts ner av okända gärningsmän. Vare sig det är hat eller förtvivlan som ligger bakom. Vad borde, eller vad kan, eller ja vad måste vi göra? It takes a village to raise a child, lär Hillary Clinton har sagt, och det är inte utan att det slår an en sträng i mig. Byn är också jag och jag är inte längre ett barn.

Jag tampas emellanåt, förmodligen med rätta, med det moraliska faktum att jag är ganska passiv i min sociala omvärld. Jag är inte med i några samhällsinriktade föreningar, jag är inte partipolitiskt aktiv, jag hjälper inte till i soppköken och jag har aldrig varit stödperson eller ens god man. Jag har ett fadderbarn, men relationen till henne bygger på en stående överföring till ett autogiro och de administrativa rutinerna hos den förmedlande biståndsorganisationen.

Det är väl gott nog i och för sig att bry sig om sina närmaste och visa sin omsorg i den lilla världen. Att se till att barnen har det bra och visa empati med de personer som har det värst. Men när man hör om sådana händelser där det gått för långt och där man ser utsattheten på sin spets, då tänker jag att man borde göra något mer utöver sitt eget lilla livsuppdrag.

Nog kan ett ökat engagemang i sin omvärld bidra till ett bättre samhällsklimat. Nog spelar våra enskilda handlingar i form av stöd och markeringar någon roll. Ja, det är klart. Jag får skärpa till mig.

Allt gott!

Kvinnorna regerar

Alltså, ett sätt att se på livet är att räkna upp alla aktiviteter och program man är en del av. Vad man jobbar med, vad man på ett rimligt sätt vill uppnå och var på egendoms- och statuskartan man befinner sig. Jag är också sådan, jag har det draget, det bara att erkänna. Det tog hårt på mig att downscala ner till ensammamamman i ett småstadsradhus. Derangera, i min ålder, jag som kämpat och stått i under hela livet. Jag har vänner som blir otroligt provocerade av den här typen av jämmer från min sida och jag kan förstå dem i någon mån. Min poäng är dock att det, trots att det möjligen är nödvändigt, är ganska svårt att få syn på sig själv utan alla sina sammanhang.Vem är man egentligen när man inte har några kläder. När man inte har någon roll att spela, eller någon relation att förhålla sig till. I familjen eller professionellt.

En av de bästa filmerna jag vet, som fångar den där kombinationen av att förlora allt och ändå återfinna sig själv i ruinerna är Kieslowskis Den Blå Filmen. Berättelsen om kvinnan som genom en trafikolycka förlorar man och barn och som sörjer så starkt så att basunerna dånar. Men som när hon börjar skrapa på fernissan av sin forna idyll inser att hon lämnar bakom sig både sådant som var vackert och det som är trasigt. Hade hon inte funnit en ny gemenskap vet man inte hur det hade gått.

Jag tror vi är rätt många som undersöker vad som egentligen finns där under vår medelåldersyta. Alltså vem man är bortom eller på grund av alla avtryck. Jag tycker jag ser det både på mig själv och i min omgivning. Jag blir imponerad av människor som bara lägger av. Säger upp sig. Byter bana eller vänder sig om åt ett helt annat håll. Kan det rentav vara modigt att ge upp?

Men så är det då kvinnodagen idag och man kan väl inte blogga om uppgivenhet då! Själv har jag vabbat med kräksjuka barn och gör därmed vad som är rätt och riktigt för mina fina söner, men jag känner mig ändå nästan lite skyldig. På kvinnodagen. Borde man inte tagit emot något ärofyllt pris i någon riktig machogenre eller stått på en barrikad och rasat istället. Jag drar mig till minnes en annan kvinnokväll för evigheter sen. Vi var ett tjugotal tjejer som ställde till med fest för att protestera mot manssamhället genom att se till att bli bakis på jobbet dagen efter. Vi sjöng, drack vin och delade med oss av historier om det utsatta och det förtryckta. Rätt medvetna och vi förstod av våra äldre systrar att vi hade en historia.

Jag var så arg på alla manliga strukturer när jag var ung, men idag ser jag på det där på¨ett annat sätt. Jag ser männens maktlöshet och oförmåga på de mer privata arenorna och jag ser kvinnornas motstånd mot sina medsystrar när de inte följer med strömmen på arbetsplatserna. Jag ser framförallt hur det är de gifta, välutbildade kvinnorna som tar timeouter och unnar sig retreattid och jag hör de konstnärliga kvinnorna skämta om att de vill ha män med god ekonomi. Jag har en städfirma som drivs av en gymnasiekille, med enbart manlig personal. Jag kommer på mig själv på möten, där någon man hävdar sig med maktspråk och ignorerar mina frågor, att jag blivit rätt VAN vid det. Att jag rentav då och då blir lite smickrad(!) av den typen av agerande eftersom det indikerar att jag nog gjort intryck.

Idag blir jag faktiskt mer provocerad av klassförtryck och etnocentrism.Men det skall jag kanske blogga om en annan dag.

Allt gott!

Att samlas kring det goda

Här ser vi en liten, busig pojke som fyller fyra och han är ivrig när han sliter upp sina paket. Det är en tacksam ålder, skateboard och fotbollsgrejer och lite annat smått och gott gör honom glad. Jag tycker om födelsedagar, för man firar liksom bara att man är född och vid liv.

När familjen samlas tänker jag ofta på att man borde ha något intresse som man kan dela allihop och det har jag väl tänkt på i tjugofem år ungefär. Det är nog någon dröm om att man skall bindas samman av något, mer än att bara vara släkt. Som om blodsband vore omodernt och en rest från ett svunnet då. Men det är inte lätt att hitta det. Fast resa tycker vi ändå om allihop, kanske kunde vi resa någonstans tillsammans. Skateboard är för svårt för mig, jag har inte balansen. Grabbarna är mer inriktade på dataspel än att läsa böcker och pratar man trädgårdsplanering med dem så ser de bara förbryllade ut. Sen ändras det där med tiden också, förstås. Man måste både få gå egna vägar och dela en gemenskap.

Det är en intressant pendling det där mellan det egna och det delade. I veckan som gick hade vi ett nordiskt möte på jobbet och diskuterade samarbete framåt mellan våra olika lärosäten. De gemensamma beröringspunkterna måste skapas och det är i dialogen mellan personerna detta sker. Det finns en särskild kraft hos en grupp människor som plötsligt börjar tro på varandra. I akademin för vi ofta våra kamper med högst subtila medel, som våra definitioner, våra minsta gester och vår tystnad. Våra roller och positioner är ofta hårt knutna till oss som individer. Men på mötet i veckan inträffade det där som är så härligt att få vara med om. Efter ett par timmar av skeptiskt uppräknande av alla svårigheter förknippade med att gå utanför de egna ramarna, så börjar gruppen luta sig framåt över bordet. Idéerna poppa upp allt hastigare och skämt och felsägningar renderar lite högre och allt mer välvilligt skratt. Vi lämnar mötet med en uppsummering av riktigt schyssta förslag och en rad konkreta punkter att agera på redan de närmaste dagarna. Roligt och energigivande.

Jag blir mer och mer klar över detta enkla faktum både när det gäller familjen och jobbet. Att samarbete is the key. Men man kan inte samarbeta ensam.

Allt gott!

Grattis Egypten!

Han hade väl inget val, han var tvungen att avgå. Alla han hade med sig var väl bara köpta. Det var säkert inte så från början, men jag förstod att det var något genomsjukt i det systemet när vi var nere för några veckor sen och semestrade. Dahab, vilket är namnet på orten där vi vilade ut och fick lite andrum, kan väl liknas vid något slags Smögenidyll, fast därnere då med deras mått mätt. Ett ställe att bada på, chilla, strosa runt i, äta gott, shoppa loss och om man törs dyka ner i korallrevens vackra undervattensparadis. Vi gjorde detta och vi kunde närma oss Egypten med den skyddande charterturistens glasögon på och vi ville ju bara (ha det) gott. Vi skojade om att vi skulle se upp för hajarna. M var modigare än mig, men jag var aldrig rädd.

Men så kom vi till Kairo. Fasaderna långt in i centrum var spruckna och smutsiga, tiggare fanns det gott om och gatulivet vittnade om sociala klyftor. Vi hade egen guide och chaufför och trots att vi var ett litet slutet sällskap så sänktes rösten i bilen när man talade om sin regering och Mubarak. Ilskan över höstens fejkade valseger var uppenbar, likaså var man frustrerad över korruptionen och bristen på ekonomiska reformer och man svor över den ineffektiva statsapparaten. I Kairo hamnade vi mitt i detta och den politiska stämningen kokade (!) på något sätt. En händelse som etsade sig fast i mitt minne var vid pyramiderna. Jag hade fjärilar i magen när vi närmade oss området, ungefär som när jag som barn skulle se Mona Lisa första gången, för det kändes så mäktigt. Och de var, precis som tavlan i Louvren, mindre och mer vardagliga än jag trodde.

Då, där utanför, blev jag tilltalad av en aggressiv försäljare, något som det fanns väldigt gott om i Kairo. Långa, fixerade blickar, förhörande sätt att kommunicera och skuldbeläggande klander om man valde att avstå vad de nu ville prångla ut. Han nu var snäppet värre och jag tog till, förutom en bortvänd blick, med ett uttryck jag lärt mig i Dahab "lalala" för att markera att jag inte ville ha kontakt. Till min lättnad kommer en polis åt vårt håll och växlar några ord med mannen. Jag hinner emellertid inte ens dra en suck innan jag får se säljaren överräcka en näve med pengar till polismannen, som stoppar dem rakt i fickan för att sedan bara vända ryggen åt oss båda och vandra därifrån. En sjuk värld. Mubaraks bygge.

För de flesta egyptier jag mötte för övrigt var både ödmjuka, vänliga och måna om varandra och sin omvärld. Som dykinstruktören som klappade om en av de många herrelösa hundarna som strök runt på stränderna, med orden "de här hjälps vi alla åt att ta hand om - de är allas". Eller den gången då, efter att jag betalat, försäljaren för sedelbunten mot sina läppar och vid kyssen utbrister "bara åttio pund för dig, men för mig är det en miljon, vackra ögon, vacker dag".

Så lycka till Egypten och hoppas att ni lyckas skapa ett nytt demokratiskt system.

Allt gott!

Jag är med.

Vad sjutton är det som gör oss människor värdiga, egentligen. Vad är det som gör att vi kan stå raka och liksom bara ta vår rätt att få finnas till. På samma villkor som alla andra. Inte mindre. Inte mer. Men med. Jag har fött fram tre barn. Värdiga, önskade och älskade. Hur kan jag ens komma på att ställa frågan. Som om inte alla?

Sitter på SAS planet till Stockholm jag ombokats till från New
York, vilket i sin tur kommer sig av förseningar i Denver. Flygvärdinnorna är jättefina när de lotsat mig vidare och resonerar mig igenom olika färdalternativ. När de, efter att först ha värmt mina frusna missade-flighten-händer och torkat mina lessna längtar-hem- till-barnen ögon, sticker till mig en flaska vitt som vore det en ordination.

Gillar särskilt en trådsmal, lite äldre med den rätta höjden på kindbenen som motsvarar det ideal jag kan tänka mig att Jan Carlzons rivna pyramider krävde när hennes karriär en gång började. Hon och jag, på något oförklarligt sätt, får kontakt och delar plötsligt resan. Hur kul kan det vara att servera griniga resenärer en massa nötter och sprit, undrar jag utan att öppna munnen. Ungefär lika kul som att vilja till Köpenhamn och hamna i Stockholm, svarar hon lika ordlöst. Vi skall båda hem, men vägen blir inte vad vi hade tänkt.

Den här veckan var jag då i Colorado och rekognoserade, som jag skulle. Möter alla dem jag behöver känna och knyter kontakter och väver strukturer för fortsatt samarbete på både lärosätes och ämnesnivå. På dagarna har framgången faktiskt verkat uppenbar. Aah jag gillar amerikanerna, de är bättre än jag trodde. Den svenska modellen känns fräsch här. Vi har en del inkluderande vinklar, som de ser som alltför politiska och svåra. De har en annan vana att gripa tag och strategiutveckla än vi. Men varje natt har jag också vaknat till en stund lite kallsvettig, för att jag gjort en andra mer kritisk genomläsning av alla inre minnesanteckningar. Ovan vid att räcka till.

Och jag prövade på slalom i Aspen. Och det gjorde mig så glad att susa nerför. Fast jag är mycket mindre skicklig än de flesta andra. Jag är trött på kvasiintellektuell medelklasskverulans, jag tycker skidåkning och bergsvandring är mycket intressantare. Det är utveckling för mig.

Jag har sagt det förut, det är inte lätt men det gäller att våga tro på sig själv och sitt uppsåt även när förmågan sviktar. Men flygvärdinnan, som skojar med mig om att jag ”tjötar” när jag ber om ett glas till efter en stund, henne tror jag stenhårt på. Hon har nog också många fina minnen från alla sina resor, även om en del drömmar nog krossades. Eller så här är det: jag tror på alla människor som kan möta en annan människas blick. Särskilt min (!).

Allt gott!